INGEN DRÖM ÄR FÖR STOR?

Efter en dryg vecka i mörker är jag äntligen feberfri. Sinnesstämningen som infunnit sig kan bäst liknas vid känslan av att dra upp persiennerna en sommarmorgon och mötas av ett varmt solljus. Livet är återigen alldeles underbart.

Jag har legat nedbäddad sen förra onsdagen, med ett kort avbrott i fredags eftermiddag då mitt tomma kylskåp tvingade iväg mig till pizzerian. Ett ställe som då andades tjo och tjim, och den låga sortens göteborgshumor. I köket fanns en lapp på diskmaskinen: - Sätt på mig när jag är full. Ovanför toalettstolen en annan lapp: - Ändhållplatsen. Runt bordet vid kassan satt ett arbetargäng med varsin kebabpizza och spånade inför lördagens V75. Med sig hade de sin professionella tipsutrustning: ATG:s gratisprogram och Aftonbladets rosa sportbilaga. De läste förvanskade tränarintervjuer och tjötade om vilka kuskar som de gillade att spika på sina system. Jag hörde hur de hånade pizzabagaren för att han är så lättlurad och lämnar in en Harry Boy varje fredag, istället för att analysera loppen ordentligt på egen hand.

Jag gissar att spelgänget var som travspelare är som mest. Dagdrömmare som överskattar sin egen skicklighet. Jag tror inte ens de reflekterat över att det är raderna som fördelar pengarna och inte de enskilda hästarna. Det är precis sådana travspelare som deras granne Lasse Sundqvists käkar till frukost.

***

Mitt i feberyran bläddrade jag hastigt igenom boken Travspelarens guide till Klondike och såg att det fanns ett inledande avsnitt som döpts till Läs det här först.

Det är ur det avsnittet jag tänkt läsa ikväll.

Avsnittet handlar om slump, sannolikheter, spelinformation och historisk statistik. Lasse skriver att sannolikhet är acceptans för avsaknad av säkerhet i vår kunskap. Att tänka kring alternativa utfall som kunde ha inträffat, att världen kunnat se annorlunda ut, är kärnan i sannolikhetstänkandet. För den som spelar på trav handlar det om att på riktigt förstå att en historisk resultatrad hade kunnat se annorlunda ut. I travspelarens bok kallas fenomenet för resultatraden ljuger.

Det krävs en stor intellektuell nyfikenhet för att orka ta till sig resonemang om alternativa utfall. En del går för långt och ser bara alternativa världar och glömmer den som föll ut. Men för den som behärskar tänkandet öppnar sig vägen till den stora skattkistan.

Lottospel är en säker väg mot långsiktiga förluster, trots det kommer över 100 personer bli miljonärer på Lottospel i år. Förstår du innebörden i detta enkla påstående så har du tagit dina första steg mot att bli en kunskapsbaserad travspelare.

***

Jag stannar upp och slutar att läsa. En tanke som kommit och gått under mitt sängliggande den senaste tiden knackar återigen på. Helt plötsligt har jag nu bestämt mig.

Jag kommer skriva en egen bok istället för den här bloggen. En bok för mig själv, för med all säkerhet finns inga potentiella läsare av en bok som just jag skrivit om travets värld. Men det känns lite som det kvittar. Utmaningar är min grej och jag blir uppspelt av tanken att skriva en egen bok om mitt livs stora intresse.

Så den här bloggen får istället bli ett verktyg. Här kommer jag framöver testa idéer och tankar.

Ingen dröm är för stor, sägs det ju.

Hjärtliga travhälsningar

-Henrik

EN BOK MED MÅNGA BERÄTTELSER

Kärra vid elvatiden en tisdagskväll i oktober är verkligen ingen inbjudande plats. De stora lådinfluerade folkhemshusen ger en förstärkande känsla åt höstrusket genom sina färglösa fasader. Bortom lägenhetskomplexen skymtar tät skog, tydligen inplanterad barrskog växlat med ursprunglig lövskog. Jag brukar motionera där borta och tänker att jag kan ha sprungit förbi Sveriges bästa travspelare utan att vara medveten om det. För det är här som Lasse Sundqvist hittat sin plats. Någonstans här har han gömt undan sig och sina enorma rikedomar.

Den Göteborgska stadsdelen Kärra är belägen på den norra delen av Hisingen. Sveriges fjärde största ö med de stora Volvofabrikerna och Skandinaviens största hamn. Göteborgs Sherwoodskog. Fast just Kärra är en plats där den svenska arbetarrörelsen och föreningsfolket funnit sitt tillhåll. Områdets identitet präglas numera inte bara av arbetarklassens värderingar utan också av invånarnas rädsla för sina grannområden. Angered som är stadens hållplats för människor på flykt håller uppsikt från bergen i öster på andra sidan älven. På motsvarande sätt vaktar Backa och Brunnsbo, där gängkriminaliteten fått härja fritt, vägarna in mot centrala Göteborg. Västerut mot havet finns Torslandaborna. Nyrika kolonisatörer som ockuperat den gamla sommarstugeidyllen och kidnappat havet med sina lyxvillor. Allt enligt vardagshistorierna om livet på Hisingen.

Lasse berättade en otrolig historia för mig om en travspelares äventyr. Sen försvann han av bussen och är nu inte längre inom synhåll. I min ryggsäck ligger förutom min dator också trälådan som Lasse gav mig.

***

När jag stiger av bussen har vinden lagt sig och regnet är borta, allt kan ändras så snabbt. Jag känner mig trött och har ont i kroppen. Det har varit en lång dag som började med vanligt arbete och sen fortsatte via bilresan ihop med Mackan, besöket på travbanan och till sist den underliga bussresan hem. Vid lekplatsen möter jag Linnea som är ute med sina hundar. Hon är en vacker kvinna i femtioårsåldern som bor ensam i ett rött gammalt torp mitt bland alla hopträngda radhus. Ikväll verkar hon vara på ett alldeles strålande humör. I det här området ser man nästan aldrig någon ute om kvällarna säger hon och ler mot mig. Hon har hört att jag varit på trav och frågar om jag är rik nu. Jag svarar att kvällen gick som kvällar brukar på travbanan. Snabbt avklarade lopp och däremellan en alltför lång väntan. Spelet gick inte så bra, men det var trevligt i alla fall. Fast egentligen är känslan att jag aldrig mer vill åka till någon travbana.

Väl hemma så lägger jag undan lådan i hörnskåpet ovanför diskmaskinen. Jag får för mig att ringa till Micke trots att det är alldeles för sent. Han svarar, ja det är Micke. Det hörs att han vet vem det är som ringer innan jag hunnit säga något. Jag brukar skoja till det och fråga om han vill köpa sockar, men nu orkar jag inte förvränga rösten och dra det dåliga skämtet. Han har tittat på fotboll. Kalmar FF har vunnit men utöver det har inget särskilt hänt i hans liv den här kvällen. Medan vi pratar får jag en känsla av att jag blundat för någonting viktigt, men jag kan inte komma på vad det skulle vara. Jag är för trött för att berätta om mötet med Lasse. Istället talar Micke om att han och hans bror ska åka över och se när Arsenal tar emot Liverpool. Jag undrar varför det alltid blir London, fotboll spelas ju på andra ställen i världen också. Du känner mig suckar Micke. Livet är kort, så varför chansa? Jag skrattar och säger att vi är så olika där. Vi är båda skeptiska av naturen men när jag svarar Ja, och… på någons förslag, så svarar Micke intuitivt Ja, men... Det är två olika sätt att leva våra liv. Det ena sättet öppnar upp för oväntade möjligheter, det andra sättet försöker stänga ute det oväntade genom att snabbt slå hål på idén om att prova något nytt. Ändå möts vi och har trevligt. Jag tror det har att göra med att vi lärt oss att gilla varandras personligheter. Micke med sitt knivskarpa intellekt, jag med min naiva inställning till kunskapsbildning. Övertron på att jag kan lära mig det mesta, bara jag är tillräckligt intresserad. Det är också besattheten av siffror som håller oss samman. Micke minns alla numren, jag har mina metoder för att uppskatta dem. Nej, varför ska du åka till något nytt ställe säger jag. Du skulle kunna hamna på ett dåligt hotell eller också blir du matförgiftad när du provar en ny restaurang. Till slut säger tystnaden till oss att det är dags att lägga på.

På natten drömmer jag att jag möter Hans Skarplöth, ATG:s VD och räddningsplanka. Han ser mig i ögonen och säger att det gick fort att döda svensk travsport. Jag förstår först inte vad han menar, men när jag tittar upp är jag på en övergiven travbana. Något har brunnit upp i vinnarcirkeln. Marken under mig är varm och det ryker från jorden. Travet verkar i en hast ha lämnat sitt läger och dragit vidare. Jag ser något där borta vid stallbacken. Nej, det får inte vara… nej, inte… Jag rycks upp ur min sömn och är alldeles kallsvettig.

Termometern visar att det är 13 grader utomhus. Min egen kroppstemperatur är exakt tre gånger så hög.

***

Några timmar senare slår jag på datorn för att sjukanmäla mig. Jag kommer att tänka på att konceptet koppla upp sig mot internet försvunnit ur tiden. Nu är du alltid där ute och märker inte skillnaden mellan att vara uppkopplad och inte vara det.  Ljudet av ett modem som ringer upp finns inte längre kvar. Då, i slutet av 1990-talet var känslan att en hel värld öppnade sig när 56K-modemet ringde upp cyberrymden. Jag minns hur det ofta tutade upptaget och att modemet surrade så högt att det riskerade att väcka andra i huset när man surfade på nätterna. På den här tiden fyllde man som travspelare fortfarande i papperskuponger. Men jag minns att de första så kallade reduceringsprogrammen började komma fram. Jokersystemet är skapat ungefär vid den här tiden och det var något som förändrade mångas sätt att spela på trav. Sen dess har det hänt en hel del, men Jokersystemet är nästan identiskt till utseende och fortfarande störst på marknaden. Varför har inte utvecklingen kommit till travspelet?

Som sagt, saker och ting förändras hela tiden. Evolutionen och utvecklingen pågår ständigt. 

Beteenden ändras också. På gatan utanför joggar två kvinnor i karriären förbi. Uppklädda i tighta löparkläder och med all nödvändig teknisk utrustning. Vem skulle fixa ett tidigt morgonpass utan gps-klocka, vätskebälte och musik från märkeshörlurar? Nej, det skulle såklart inte gå. Vanliga reflexer passar sig inte heller, nu när det finns designade ledlampor att fästa runt anklarna. Löparboomen som drabbat flockmänniskor i karriären de senaste åren är intressant. Många klagar på att de tvingas springa allt fortare i ekorrhjulet. Men vi springer ändå vidare. Nu har vi börjat springa på riktigt också och inte bara metaforiskt. Men är det så stor skillnad egentligen? Samhällets normer har talat om för oss att lyckade människor ska springa. Så vi springer och springer. Mot vadå och varför? New York Maraton under fyra timmar kanske. Vem skulle inte springa ihjäl sig för en finisher t-shirt från staden som aldrig sover.

Mitt i allt springande så är den drömmen att få stanna upp. Vi drömmer om den stora travvinsten just för att den skulle göra så att vi en gång för alla skulle slippa springa. Hur har vi lyckas glömma att allt springande bara var tänkt att hjälpa oss att få mer tid att leva livet. Det känns torftigt om springandet i sig är målet med vår stund på jorden.

Jag hämtar trälådan Lasse gav mig igår på bussen och tar upp boken som ligger däri.

***

Travspelarens guide till Klondike är ingen strukturerad bok. Mer som ett tidigt utkast till manus, eller snarare stolpar till vad som skulle bli ett första manusutkast. I det här skicket skulle ingen förläggare bry sig om att läsa en endaste rad. Här finns nedskrivna tankar, skisser, illustrationer och berättelser. Bara genom att läsa den knapphändiga innehållsförteckningen inser jag att boken inte är färdigskriven. Lasse måste haft bråttom. Jag tänker samtidigt att riktiga skattkartor inte är tydliga och rättfram. Alla ska inte kunna tyda dem. Ibland hamnar man på villovägar, ibland hamnar man i återvändningsgränder. Snårigt och otillgängligt.

Lasse börjar boken med ett handskrivet citat:

Trav är trav. Kunskapsbaserat travspelande något annat.

Jag bläddrar igenom boken och försöker få ett grepp om vad som väntar. Ett kapitel handlar om travets sannolikheter, ett annat om robotspelarnas hemligheter. Det låter intressant. Det gör också kapitlet om sådant storspelarna vill hålla hemligt. Kapitlet därefter handlar om att lära känna sig själv som spelare. Avancerad spelteori har fått stort utrymme, där en hel del ser ut att handla om systemkonstruktion och olika sätt att välja travrader. Sen finns det flera avsnitt som beskriver Lasses egna datorprogram. Ett annat avsnitt handlar om att se travet som en investering. Han hoppar fram och tillbaka men jag inser ändå att det här kommer bli en intressant läsning.

Lasse ser ut att gilla berättelser. Överallt finns små berättelser som Lasse skrivit ner för att förtydliga sina budskap. Jag skummar igenom ett par stycken.

Vägkrogen och den nya motorvägen.

En anakronism är ett föremål eller en händelse som befinner sig felplacerat rent tidsmässigt. Inom filmens värld är det vanligt att saker placeras i en tid där de inte hör hemma. Som när ett flygplan dyker upp i en film om medeltiden eller när dinosaurier springer runt i dagens samhälle. I verkligheten uppstår anakronismer ofta som ett resultat av att de styrande inte lyckats förutse effekten av stora samhällsförändringar. Miljonprogrammens hus i vår tids stadsbyggnadsmiljö är ett exempel. Travspelet i dagens alltmer högteknologiska samhälle är kanske ett annat exempel på en anakronism?

Tänk dig en man som äger en bensinmack. Precis utanför knuten går den enda vägen som förbinder två stora städer.  Lastbilar, turister och arbetspendlare åker dagligen förbi, likt en strömmande fors. För ett decennium sedan kom mannen att tänka på det gamla talesättet som säger att äta bör man annars dör man. Han förvaltade den geniala iden och byggde om bensinmacken till en vägkrog. Samtidigt passade han på att köpa upp all mark runt omkring så inga konkurrenter skulle kunna kopiera hans koncept. Sen dess har verksamheten blomstrat och kassakistan varit sprängfylld. Människor måste ju äta och eftersom det bara finns en väg att åka på så stannar de naturligtvis till på sträckans enda vägkrog när de blir hungriga.

Tänk dig nu att Trafikverket bygger en ny modern motorväg ett par hundra meter bort från den gamla vägen. Vad kommer hända med vägkrogen? Jo, människor är inte dummare än att de väljer den nya, mycket snabbare och säkrare, vägen mellan de två stora städerna. Plötsligt åker vägkrogens kunder på en annan väg mot sina framtida mål.  

När mannen till slut får kännedom om den nya motorvägen lägger han ner all sin energi och sitt kapital på att stämma allt och alla för att de inte låter honom vara den enda aktören på den lokala marknaden. Men det hjälper inte.Det hjälper heller inte att han trycker upp stora färgglada annonsskyltar med sin tidigare storsäljande korv. Eller att han byter namn på sina maträtter. De flesta ser inte reklamskyltarna eftersom de färdas på en annan väg. Efter några år har den blomstrande vägkrogen förvandlats till ett mossfyllt nedgånget, nedlagt ställe. Ett monument över något som lyste i en annan tid. Ägaren såg att världen runt omkring förändrades. Hans problem var att han försökte stoppa samhällsutvecklingen istället för att dra nytta av den.

Därefter tänker Lasse filosofiskt om den nya tidens förutsättningar. Han skriver:

När förutsättningar och spelets regler förändras har man inte råd att vara nostalgisk. Om en ny levnadsregel ska få möjlighet att byta av en gammal i våra liv så måste vi acceptera kaos och uthärda förvirring. Vi har liksom inget val. Det handlar om att känna hur marken gungar och minnas att ingenting varar för evigt.

Jag förstår inte berättelsens andemening. Kanske är det febern och tröttheten som gör att jag inte orkar tänka klart. Menar han att det är rätt av ATG att satsa på lotterier? Eller att det inte längre går att hålla drygt trettio travbanor levande? Jag läser en berättelse till, en som finns i avsnittet som handlar om att lära känna sig själv som spelare.

Travspelaren som tappade sina nycklar i parken

En polis som är ute och patrullerar i en stor park får syn på en man som kryper omkring under en gatulykta. Han går fram till mannen och frågar vad han letar efter. Det visar sig vara en travspelare som är på väg hem från en kväll på travbanan. Han säger till polisen att han tappat sina husnycklar. Polismannen hjälper såklart till att leta efter nycklarna under gatulyktan. Efter några minuter frågar polisen om travspelaren är säker på att det var här som han tappat sina nycklar. Travspelaren ruskar på huvudet och säger att det enda han vet är att han tappat nycklarna någonstans i parken. När polisen frågar varför han letar just här svarar travspelaren ”det är ju här som det är upplyst”.

Den här berättelsen förstår jag bättre. Jag har hört den förut, i flera andra versioner. Travspelare letar ofta efter det vi söker på platser där det är enklast att leta, fast vi vet att vi bör leta på andra platser. Jag tror att det handlar om rädsla. De som enbart spelar för sitt eget höga nöjes skull kan nog begränsa sin rädsla. Men om man arbetar mot en publik – som ansvarig för ett spelbolag, företagets tipspengar eller tipsexpert i tv - så kan rädslan växa sig stor. Lusten att ringa något av alla de där betaltipsen som ploppat upp bygger på rädsla att missa något väsentligt.

Min feber gör sig påmind. 
Nej, det fungerar inte, jag behöver sova. Jag får fortsätta att läsa mer noggrant imorgon.

***

Varken Lasse eller jag registrerade den kamera som Västtrafik placerat i taket nästan rakt ovanför den plats där Lasse valt att överraska mig med sina berättelser. Det var ett stort misstag av den annars så skygge och planerande Lasse Sundqvist.

EN MYSTISK LÅDA FRÅN SVERIGES BÄSTA TRAVSPELARE

Med fem minuter kvar innan V64 börjar så knackar den härliga spänningen på hos mig. Jag har alltid gillat travets streckspel. Inte bara för att det är mycket pengar att spela om utan för att de är rena strategispel. Det gäller att hitta sin strategi för att ta en så stor del som möjligt av den pott med pengar som spelarna tävlar mot varandra om. Det är också ett strategispel mot sin egen spelkassa och sin egen riskbenägenhet. När jag kommer till travbanan brukar jag, lite nördigt, börja med att säga till mig själv att ”idag glömmer vi inte att det enda som fru fortuna inte har kontroll över är vårt beteende”.

Klart! Ropar Mackan och menar att filen med de utvalda raderna är överförd till ATG. Puh, tänker jag och minns alla gånger det krånglat med att lämna in våra spel.

I samma stund hör jag en förfriskad gubbe skrika till sin fru - det är ju för fan inte Lotto vi spelar!

Men är liknelsen mellan lottospel och V64 så dum egentligen? Visst, Lotto är nummer och travspel är hästar. Men raderna inom travet är i många avseenden som en lottorad. Ett enskilt lottonummer gör dig inte till miljonär och det gör inte en enskild häst i ett lopp inom exempelvis V64 heller. Den största skillnaden gentemot Lotto är kanske att det ”i teorin” går att vinna i det långa loppet på travet. Men det är svårt. De slumpmässiga inslagen är ju så stora inom streckspelen. Fast många här på banan påstår garanterat att de väljer ut sina hästar helt utan slumpmässiga inslag. Men det är ju fel. Vi travspelare vill bara inte erkänna att våra metoder för att välja ut hästar i allt väsentligt använder sig av slumpmässiga inslag. Även om få drar lott om vilka hästar de ska ta ut så ter sig flera av besluten som slumpmässiga, bland annat för att de baseras på hur övriga spelare har valt att spela eller hur vissa experter valt att tippa.

Två minuter innan start hoppar banans tipsexpert hastigt och lustigt fram i tv-rutorna för att ge oss besökare sina ”sista-minuten-tips”.  Vi får reda på att en hemmatränare varit mycket nöjd med värmningen av en skräll i det tredje loppet. Om ekipaget kommer till spets så ska de tydligen köra där så länge lampan lyser. Glöm inte att ta med den på era kuponger, varnar experten. Han hinner också med att säga att allt är väl med storfavoriten i sista loppet. Det blir barfota runt om och amerikavagn. Därefter plingar det till i högtalarsystemet och en röst säger att det är start om en minut. På senare år har det blivit allt tydligare att många av travets experter inte är några experter. Däremot bär de ofta slips. Experterna är istället journalister som kan berätta romantiska historier på ett övertygande sätt. Lite som Robert Perlskog på TV4-sporten, han som själv inte vet om han är kommentator eller expert.

Loppet går och när hästarna är i mål har vi fortfarande chansen att bli rika. Fast vår rädsla att spricka redan i det första loppet blev som vanligt dyr. Favoriten vann lätt från ledningen, vilket var det naturliga förloppet på förhand. Men vi hade den här kvällen med åtta hästar till i loppet, utifall att…

***

Vi promenerar över till huvudbyggnaden igen för att se om vi kan få tag i ett mål mat. Fortfarande är de mörka, pessimistiska glasögonen på. Tipsen på anslagstavlan kallas fortfarande ”väggtipset” och sätts upp med nålar som har stora färgglada plasthuvuden. Texterna ser ut att vara renskrivna på den gamla tidens skrivmaskiner, och visst syns det spår av tipex? Det har alltid förundrat mig att det är så trångt framför de där tipsen. Förstår inte dessa erfarna gubbar att travet handlar om att gå sin egen väg? Lukterna är också desamma. En frän doft av fuktiga lokaler där många äldre män vistades samtidigt – lukten av rökare, frugans fenjal, old spice och stekta hamburgare skapar en karakteristisk lukt av svensk travbana. Dessvärre är hamburgaren alltjämt bränd. Den rosa dressingen med tjocka klumpar slevas upp från samma fem-liters hinkar som jag såg sist jag var här. Kanske återanvändes hinkarna på något sätt? Men de vita, slitna plastslevarna, inte kunde det vara samma slevar som jag såg vid mitt senaste besök? Det torra brödet som oftast var fruset är inte tinat idag heller. Alternativet, eller som ofta komplementet, till travets klädsamt fylliga publik är fortfarande våfflor. Med lite för hårt vispad grädde och alltför söt jordgubbssylt. Matpriserna verkar i alla fall ha hängt med övriga världen, kanske har de till och med slagit inflationsutvecklingen de senaste decennierna? Travpubliken är ett ätande och förlåtande folk. Det grymtas i kön om dålig mat men ändå tar de flesta vägen förbi både utlastningen av mat och kaffet som serveras från blommiga pumptermosar. Det är säkerligen som förr även här – den känsla av besvikelse som följer av att alla hundralappar satsats på fel hästar, eller oftast på kuskar som klantat sig, byts ut mot välbehag när maten fyller de redan stora magarna på de gamla herrarna. Maten blir ett sätt att glömma besvikelsen över dåliga spel.

Dagens tema är som sagt en bekräftelse på en gammal hederlig sanning för att få upp publiksiffrorna. Gratis är gott, låt traktens stora ICA-handlare bjuda på kaffe och princesstårta så åker något hundratal pensionärer hit, betalar sitt inträde, förlorar sin 50-lapp på V5 och åker hem i väntan på nästa bjudningstillfälle. Det skapar inga nya besökare på sikt, men det får travtidningarna att skriva en artikel om hur bra landsortsbanorna är på att engagera och få publiken att sluta till.

Några saker har synbarligen förändrats sen sist. Amatörtränarna är färre och de oväntade momenten i loppen är mycket färre. Loppsegrarna har hittills fördelats mellan tre välkända catchdrivers.

Värmningarna är emellertid lika intetsägande som vanligt. Ändå tycks värmningsexperten – som nu

sitter i banans egen studio – se att favoriten var toppfin. I alla lopp. En och annan dunderskräll plussas det fortfarande på. Under de sista åren som jag och Mackan var på travbanorna hade vi fört statistik över hur många hästar som såg mycket fina ut, finare än vanligt, grymma ut, studsar fram osv. I genomsnitt var det enligt vår egen statistik 4,5 hästar/lopp som fick detta omdöme av banans unga värmningsexpert. Det genomsnittliga oddset på värmningsvinnarna brukade ligga runt tre gånger pengarna, vilket antydde att de tidiga spelarna, experttipsen och värmningsexperten var överens. Med åren insåg vi att man var tvungen att kunna nästan alla hästar utantill, ofta med hjälp av info från tränare innan man kan uttala sig om det var en bra eller dålig värmning man sett. Givetvis avslöjade sig de halta och de superstressade hästarna snabbt, men de var normalt ganska få förr i tiden och ännu färre nu.

Information i överflöd är fortfarande ledorden och ändå känns det som den bra spelinformationen saknas.

V64-2: Då var det kört för den här gången. Vårt tre-hästars-lås visade sig vara en alltför stor chansning. Björn Goop vinner från tredje inner med ett sto som tidigare inte satt en fot rätt. Det är svårt att bedöma om oddset 26,95 är ett bra odds eller bara ett högt odds. Det kvittar, vi är borta och luften går ur oss för en stund. Alla förväntningar som byggts upp under flera dagar lämnar över till en känsla av besvikelse. Faaaan!!! Vi borde garderat här istället för i första loppet.

I efterhand är allt så lätt.

Jag tänker för mig själv att vi inte vet så mycket om framtiden, men heller inte om historien. Historiska händelser verkar alltid mindre slumpmässiga än de faktiskt var. Det ser så lätt ut när vi tittar på historiska data. När vi tittar i startlistorna över vad som verkar ha skett blir det lätt att tänka hur det kommer bli framöver. Men jag har lärt mig att förlita sig blint på historisk statistik när man spelar på trav är som att köra bil och bara titta i backspegeln. Det fungerar så länge inget oväntat inträffar. Men de flesta vägar svänger någon gång. Ibland hoppar det dessutom ut en älg framför bilen och då fungerar backspegeln dåligt.

Samma sak med enkla statistiska modeller som försöker förutspå travlopp. Vi vill så gärna hitta den där modellen. Den som gör att vi bara behöver trycka på en knapp och se vem som har bäst chans att vinna eller har ett bra odds. Men förnuftet säger att sådana enkla modeller lika enkelt kan falla sönder. Ändå finns det gott om dem i travets värld. De som säger att de hittat den statistiska modellen just du behöver i ditt travspelande. Erfarenhetsmässigt ringer alla varningsklockor när jag hör talas om enkla statistiska modeller baserade på historisk data. Alla modeller är felaktiga, men några är såklart användbara. Jag är bara allmänt skeptisk till personer som säger sig vara nytänkande och har ” kommit på” någon ny multivariat modell som handlar om hästars startspår, kuskar och allt vad det nu kan vara. Det finns för många variabler och omständigheter att ta hänsyn till. Det kan aldrig påkostade gränssnitt eller vältaliga programutvecklare ändra på.

Vi är inte ensamma om att ha missat skrällen på V64. Ett gäng grabbar med vita skor och baseballkepsar verkar vara mer besvikna än oss. De tjafsar om vem som hade rätt och fel avseende hur loppet blev kört. En av dem säger att ingen normal person kunde på förhand räkna ut att den där kamelen skulle vara så bra idag. Jag känner igen snacket bland oss spelare. Förluster förklaras med otur, vinster ses som skicklighet. Ingen kan säga något annat än att vi travspelare är påverkade av sagornas värld och har en överoptimistisk syn på vår egen magi.

***

Loppen går i mål ett efter ett och vi gör som vi brukar när vi inte längre är med på streckspelen. Vi slänger in en slant här och där för att ha något att hålla på, när vi ändå är här.

Inför sista loppet står jag precis bakom grabbarna med baseballkeps och vita tennisskor. Han som pratade om kamelen som vann i andra V64-loppet säger till sin kompis att han ligger två tusingar back. Han tittar på oddstavlan och säger att han går in och lirar nummer sju. Den verkar inte så dålig om man bortser från tre raka galopper. Dessutom är oddset 23 gånger så en hundring på den för med sig att dagen räddas upp. Om den nu vinner såklart.

Jag ler för mig själv och tänker att det jag just bevittnat är så typiskt för den vanlige travspelaren. En spelare som förlorat pengar under en travdag kan vara så desperat att få in en vinnare innan han går hem att han satsar allt på en häst han aldrig hört talas om i sista loppet. Det måste vara det som skiljer bra och dåliga spelare tänker jag och påminner mig själv om att aldrig mer göra på det sättet. En proffsig spelare ska givetvis tänka att det kommer alltid ett nytt lopp. Att avstå spel är också ett val för spelare.

***

Så var den här kvällen över. Det var trevligt, men som så ofta dyrt. Det var bestämt redan innan att jag skulle åka buss hem mot Göteborg istället för att åka med Mackan i bilen. Ett möte på bussen hem kom att förändra mitt liv.

Sin ålder till trots var Lasse Sundqvist en spelare som tidigt förstått att travet förändrats i grunden med den nya tidens förutsättningar. Han visste också att rädslan var travspelarens största fiende. Den där rädslan som fick nästan alla att leka följa John och springa efter samma vilsna hästar. Fast även om han förstod låg det alltid något oförståeligt över att så många frivilligt gav bort sina pengar till de som kände till spelandets grundbultar och var dugliga nog att utnyttja det. 

Lasse slår sig ner på sätet framför mig och börjar sin berättelse om en travspelares förtrollande äventyr. Till en början är historien fylld med energi. Men den gamle mannens krafter ger sig iväg under tiden som han berättar sin häpnadsväckande livshistoria. Han somnar till och glider långsamt ned mot golvet till en halvliggande ställning. Om det inte vore för de tunga andetagen skulle det vara svårt att tro något annat än att döden hastigt knackat på. Hans bleka hy, det tunna stripiga håret, det glesa men vildvuxna skägget och hans tandlösa leende gör det omöjligt att dölja att livet stundom varit riktigt jävligt.

Sveriges mest lyckosamma travspelare genom alla tider ska snart lämna jordelivet bakom sig.

Utanför bussens skydd tilltar ovädret och regnet ger ifrån sig ett dovt smattrade ljud när det slår mot plåttaket. Längs sidorutorna forsar vattnet ner. Stormvindarna som blåser in från Kattegatt rycker tag i björkträden utmed motorvägen så de tunna grenarna får anstränga sig för att sitta kvar i sina vita trädstammar. Göteborgs höstväder är som vanligt motbjudande med iskalla vindar och horisontalt regnande.

Lasse Sundqvists berättelse far fram och tillbaka inom mig. Du har blivit vilseledd hela livet. Förledd att tro att du förstår något du inte har en susning om.

Känslan som nu följer berättelsens slut lämnar något märkligt efter sig. En paradoxal blandning av obehag och spänningsfull förväntan. Hela situationen är absurd och bara att sitta precis bakom denna konstiga gubbe känns obehagligt. Men han hade samtidigt sagt att han kände till saker som skulle göra mig ofantligt rik och sådant skapar givetvis spännande tankar. Jag plockar fram min mobiltelefon för att se vad klockan är och tänker för mig själv att det är dags att sansa sig. Gubben är av allt att döma bara en förlorad alkoholist. Just då grabbar Lasse hastigt tag i min högra handled! Likt ett sista desperat ryck spänner den nyss så trötta gubben sina muskler i ett bastant grepp. Jag rycker till, drar åt mig armen och säger:

- Aj! Vad gör du!?

- Förstår du att allt är ett enda stort skådespel? Svarar Lasse

Den gamle mannen låter som ett litet barn och kontrasten mellan det gälla röstläget och hans makabra yttre ger rysningar.

- Va? öh… förlåt, jag hänger inte med säger jag på ett sätt som lyser avståndstagande

- Verktygslådan kommer ta med dig ut på äventyr, men se upp för skattens väktare!

Jag är inte säker på om det är ett försök till samtal eller om han bara pratar i nattmössan. Jag anstränger mig för att det ska låta som att jag tar konversationen på allvar. Men jag vill bara komma av bussen och bli av med hela situationen.

- Verktyg? säger jag

Lasse tar fram en liten låda som ser ut att vara gjord av ett rödfärgat trämaterial. Flera gånger mumlar han att det är jag som är arvtagaren. Den som ska fortsätta resan nu när han själv inte orkar längre.

- Varsågod, en humidor från min engelske far. En låda för verktyg och vapen säger Lasse

- Jag är ledsen, men jag tror faktiskt inte att vi setts tidigare?

- Min vän. Du är naturligt skeptisk till information och därmed verkligheten förtrogen. Du tror väl inte att jag skulle nämna saker om sannolikheter, spelteorier och olika spelstrategier för någon jag inte visste var mottaglig för sådan information?

- Men jag tror aldrig jag sett dig förut! Svarar jag

- Samla dig nu min vän

- Alltså detta låter märkligt, du misstar dig, jag har precis flyttat hit och…

Lasse avbryter mig.

- Sluta spela Allan nu och tänk igenom vad jag berättat för dig. I lådan som du fått ligger allt du behöver för att börja din expedition där du kommer söka efter travspelets mest bevarade hemligheter

Jag veckar pannan och tittar ner på lådan som ligger i mitt knä. Det är en rödbrun kantstött trälåda, stor som en skokartong, där locket försetts med en smal mässingsram. Lådan har blanka gångjärn i aluminium och en liten rostig låsanordning där en bygel från locket kopplats ihop med ett fäste i lådans underdel. Jag kramar till på yttersidan av låsets fäste, lyfter bort bygeln och öppnar locket. Innansidan är tapetserad med en mörkröd sammetsduk. En tunt broderad text: Leta inte vinnare är sömmad med guldfärgad tråd. Jag stryker mitt pekfinger längs med det mjuka tyget och snuddar vid några av nubben som använts för att fästa textilen. En lätt puff mot innansidan av locket hintar om ett dolt utrymme.

- Vad är det där för en bok? säger jag och tar upp en bibelliknande bok i brunt läder.

Sittplatsen snett framför mig är tom.

Sveriges bästa travspelare, Lasse Sundqvist sitter inte där längre.

Märkligt, vad är det som händer tänker jag, sträcker mig ut i gången och tittar förstulet runt omkring mig. Genom den immiga bakrutan kan jag skönja Lasse ute på trottoaren. Han står med ryggen vänd mot bussen och verkar inte bry sig om att regnet förvandlat hans ljusgrå rock till något som liknar en mörk tvångströja. I samma ögonblick som jag öppnade den gamla ciggarlådan stannade bussen till vid Kärra centrum. Uppjagad med det smattrande ljudet runt mig uppmärksammade jag inte, hur konstigt det än må verka, att Lasse vacklade av bussen. Nu står gubben där ute i regnet med sin träkäpp och röda Dramatenvagn. Intrycket av en försupen ensling förstärks. Bussen kör iväg och den förinspelade rösten berättar att nästa hållplats är Bomans gata. Kort därefter försvinner Lasse ur mitt sikte.

Jag bläddrar snabbt igenom boken innan jag bestämmer mig för att lägga tillbaka den i lådan. En lätt illamående känsla skapad av nyfikenhet och förväntningar, som att vara mitt i upplösningen av en hejdlöst spännande deckare, gör det svårt att sitta still. Tankarna skenar iväg och får huvudet att kännas trångt. Hjärtat bultar hårt och jag andas intensivt. Vad var det för skattkarta gubben hade pratat om? Hur kunde han veta att jag är travintresserad? I normala fall brukar jag kunna bedöma en uppkommen situations pålitlighet på nolltid genom min förmåga att särskilja på vad som var tillfälligheter och vad som avsiktligt är framkallat av någon. Nu tvekar jag, det är något konstigt med alltihop. Mannen som såg ut som en försupen uteliggare hade ett språk som inte passade hans makabra utseende. Det kändes som om han försökte dölja vem han egentligen var. Ett geni i en dåres utstyrsel.

Bokens första sida bestod av ett handskrivet citat:

Trav är trav. Kunskapsbaserat travspelande något annat

***

Fortsättningsvis tänker jag läsa högt ur Lasses bok med samma namn som den här bloggen. Samtalet på bussen gav mig en helt annan syn på travet och vad som väntar. Ska jag vara riktigt ärlig så vet jag inte om ATG:s monopol är det bästa för svenskt trav. Det tänkte jag försöka förstå lite bättre.  Jag hoppas att andra mer kunniga vill hjälpa mig, det kommer behövas. 

Jag är långt ifrån fullärd när det kommer till så krångliga saker som spelstrategier. Men jag har också förstått att jag har mycket att lära mig om sådant jag alltid trott mig kunna. Sådant som ofta kallas grunderna. Det hoppas jag också lära mig. Förhoppningsvis kan jag få hjälp av någon snäll läsare om jag kommer snett på det eller inte riktigt förstår det Lasse skriver om i sin bok.

Travvärlden är en liten värld. Det finns få uppstickare eller outsiders som inte, medvetet eller omedvetet, är påverkade av någon annan. I princip alla som arbetar med travspel känner till varandra och har eller har haft någon form av koppling till Svensk Travsport eller deras till 90 procent ägda spelbolag ATG. Eller deras travtidning Travronden. Jag minns hur överraskad jag blev för ett antal år sedan när jag insåg hur kopplingen såg ut mellan organisationen Svenskt Travsport och Travronden. Landets största facktidningen har i praktiken miljoner skäl att inte kritisera ATG. Men att få sin försörjning av ett stort internationellt spelbolag är heller inte att vara oberoende.

Hur som helst, min känsla är mycket mer positiv efter mötet med Lasse. Jag inser att min negativa framtidssyn för svenskt trav troligtvis grundat sig i rädsla för förändring. Nostalgi istället för klarsynthet. Nu vill jag lära mig mer om spelet som jag sysslat med i 25 år.

Det första spel jag gjorde gav alla rätt på V65. Jag skrev av Uno Hedins tankar från radion. Om jag minns rätt handlade det om 500 kronor i vinst och en av vinnarna var Kristina Palema. Från den dagen har jag varit fast i travets förtrollande värld. En värld som förändrats mycket, precis som allt annat gör. Tid är ju förändring.

Hjärtliga travhälsningar

- Henrik

Ps. Människorna runt travsporten är alldeles för bra för att förlöjligas eller luras . En tanke kommer till mig. Kan vi vanliga travspelare göra något bra tillsammans? Jag tänker återkomma kring detta senare när jag börjat läsa i boken jag fått av Sveriges genom tiderna bästa travspelare, Lasse Sundqvist. 

PESSIMISTEN - TILLBAKA DÄR ALLT BÖRJADE

Tisdagen den 28 oktober började som en långsam dag.

Det stora jobbet blev klart igår kväll och nu återstod bara de sista jämförelserna, de som bara kunde göras på plats. Långt senare skulle jag minnas den stundande tisdagskvällen som kvällen då oturen försvann. Kanske var det slumpen som förbarmat sig över mig? Fast jag hade såklart inte en susning om att jag snart skulle stöta på travspelets största hemlighet. Den underbara känslan att veta att man förstår sådant som andra inte förstår skulle efter den här dagen komma att vandra bredvid mig likt min egen skugga.

När morgonen äntligen blev till tidig eftermiddag följde mörka moln med längs den tidigare så klarblå himlen. Mackan kom exakt klockan halv fyra i sin röda Golf. Samtidigt, utan varnande småstänk, öppnade sig himlen och regnet fullkomligt öste ner. Fast för mig och min goda vän Marcus spelade det ingen roll, nu var vi äntligen på väg. Det var tio år sedan sist men just i den här stunden kändes det som om vi inte gjort något annat än åkt på trav. Precis som förr var vi båda överens om att det fanns mycket som de andra inte förstått. Det skulle vi givetvis utnyttja så mycket vi bara kunde.

Efter 20 minuters bilfärd skymtade den stora huvudbyggnaden som ligger framför själva travbanan.

***

Inne på travbanan.

Jag läste någonstans en målande beskrivning om att travbanorna numera är som avfolkningsbygderna i Norrland. Samhällen som blomstrade en gång i tiden, där invånarna kände stolthet över sin hembygd. Nu har det moderna samhällets framfart förvandlat dem till otillgängliga platser med några hundra invånare, stadigt krympande, i en bransch med en självpåtagen krisstämpel hängande över sig. Om man ska tro de småländska journalisterna på landets största facktidning återstår bara en väg att vandra för denna folkrörelse. Sjunkande ner i historiens sumpmark. Bort från all social glädje och den känsla av omtanke för människor och hästar som tidigare varit så påtaglig. Travrondens profetior pratar om några decennier på sin höjd. Sen har den svenska travsporten gått samma öde som den amerikanska motsvarigheten, där publiken sedan länge lämnat travbanorna. Travsportens unika själ, den som enligt nostalgiska historieberättare drar till sig människor som älskar natur, djur och social samvaro försvinner och kvar blir bara cyniskt ekonomiskt vinsttänkande. Kvar blir storspelare som inte bryr sig om hästarnas välbefinnande och multinationella spelbolag som inte känner något ansvar för branschens långsiktiga överlevnad. De ödsliga läktarna bakom mig avslöjar att sjukdomsprocessen är långt gången. När folket lämnat vardagstravet finns ingen återvändo. Då hjälper inga bromsmediciner längre enligt symptombeskrivningen.

Men stopp och belägg!

Den som beskriver en utveckling som oundviklig har ju redan från början gett upp hoppet att kunna påverka den. Det blir lätt svart och vitt runt travet, vilket är verktyg för fundamentalister. Livet är istället ett spektrum av gråskalor. Det gäller att våga förändra sig. Förändringsrädda står med gårdagens verktyg och löser redan lösta problem. Utan förändring sker ingen utveckling, men varje utveckling måste såklart ta sats i det gamla.

Vem vet egentligen så mycket mer om framtiden än att människor är bra på att ändra sig efter nya förutsättningar? Tid är rörelse och samhällen förändras hela tiden, ofta inte i en riktning man några decennier innan kunnat förutspå. Kanske andra värden än materiell konsumtion prioriteras framöver när vår planet skrikit tillräckligt högt och tydligt? I en sådan värld borde djurhållning, hästintresse, mänskliga sociala kontakter och travspel passa perfekt. Kanske att alla farhågor om samhällets försörjningsbörda med de stora pensionärskullarna perfekt för travet. Sporten som till största delen attraherar äldre människor har kanske en guldålder framför sig i åldrandets Sverige? Kanske att travet visar sig vara det perfekta integrationsprojektet där somalier, afghaner och syrier ser en meningsfull tillvaro i sitt nya hemland?

Men det är svårt att inte påverkas av stämningen. Håller mitt livs stora intresse på att tyna bort?

Strukturomvandlingen som drivs på av en skenande teknisk utveckling, nya typer av affärsmodeller i företagsvärlden, globaliseringen, kapitalmarknaden som inte längre innehåller riktiga pengar och riskkapital från gigantiska utländska fonder. Trycket på att förändra spelmarknadens regler. Var kommer hästen och människorna runt djuren in i bilden? Som animerade hästar verkar det som när man läser igenom ATG:s visionsdokument. Det känns inte kul att tänka på en framtid där dagens djur och naturälskande hästskötare bytts ut mot front-end och back-end utvecklare som utfodrar hästar genom att hacka kod istället för att mocka, rykta och utfodra med Kraft sport.

***

Vi fortsätter att gå längs med banan och minns hur det var sist vi var här. När vi återvänder in i den stora huvudbyggnaden har regionens ICA-handlare ställt upp ett par träbord där de tänker bjuda på kaffe och industriproducerad prinsesstårta. Pensionärerna står redan på kö fastän serveringen inte börjat. Spelhallen med alla stängda spelluckor känns betydligt större än jag minns den som, det måste vara den ödsliga stämningen som gör det. I min enfald hade jag nog tänkt att alla dessa spelluckor skulle vara ersatta av något annat, kanske långa rader med touchskärmar där besökarna spelar via sina spelkonton. Men på något sätt verkar man inte vilja hänga med utvecklingen här. Kanske är det så man inte vill förlora själen, det lugn och den äkta glädje travfolket identifierar sig med? Tanken slår mig att det kan vara den där klassiska rädslan för det nya som spökar. Läste nyligen i en bok om etik och moral att sådant som funnits länge har vi blivit vana vid och anser oss kunna hantera. Även om vi inte förstår allt av det gamla så har det upphört att vara främmande och skrämmande. Men när det nu utvecklas nya tekniker hela tiden, hinner vi inte med mentalt. Många ser sin världsbild hotad och blir stressade. De saknar karta och kompass i den nya värld som växer fram. Kanske är det just den där kartan och kompassen in i dagens moderna samhälle som saknas inom travet? Jag lutar till slut åt att det är det äkta och genuina, glädjen och möten mellan människor, travet vill bevara. Men den fridfulla stämningen runt travet bedrar. Under ytan kokar det av ilska från alla håll.

Det är svårt att beskylla ATG för att de inte försökt förändra och förbättra. De har såklart känt av att de lever mitt i en strukturomvandling. Problemet är bara att de försvarar en alltför stor landyta med sina bara knytnävar mot outtröttliga motståndare med en helt annan vapenarsenal. Den dag försvarsmuren faller kan ATG inte försvara ett så stort rike som de har idag. I framtiden kommer det inte räcka med nya spelformer eller ändrade starttider. ATG behöver nya vapen och verktyg. Att försöka slåss med knytnävar mot en anfallande motståndare som beväpnat sig med atomvapen och kemiska stridsmedel kan bara sluta på ett sätt.

Motståndarna är nämligen inte vilka som helst. För att förstå vad som skett och vad som väntar framöver behöver vi gå tillbaka flera decennier. Jag läser i en bok av Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia och ironisk nog känd för sina böcker om övergivna platser, att mycket verkar kopplat till Olof Stenhammar och Jan Stenbäck. En snabb utveckling av de digitala industrierna. Bort med reglerade penningmarknader. Pengar, obligationer och aktier har förvandlats till ettor och nollor i multinationella nätverk. En privat riskkapitalmarknad som byggts upp med hjälp av förmögenheter som överlevde kraschen i början av 1990-talet. Men man måste också förstå att företagande inte längre handlar om att växa genom nya produktionsanläggningar, som sedan kan effektiviseras och bytas ut. Nu handlar det istället alltmer om systematiska nedläggningar och uppköp. Produktionen har blivit alltmer rörlig och oberoende av Sverige. De företag som generellt klarat sig bäst i den här omställningen är de som inriktat sig på distribution eller de som byggt på helt digitala modeller. Googles, Facebooks, Microsofts eller Apples styrka kommer inte ifrån att de bygger fler serverhallar eller fabriker, utan avgörs helt av att de kan utveckla nya sätt att använda tekniken för att förbättra den produkt de erbjuder sina användare.

Internet är såklart extremt lämpligt för spel. Net Entertainment, Unibet, Expekt, Ongame, Boss media, Tain, Essnet, Jadestone, Hiq och Betsson blev tidiga framgångsrika aktörer i branschen. Spelutvecklingsbranschen har haft en fantastisk tid under 2000-talets första decennier. Vissa saker är lämpliga för internet men är svåra att få betalt för. Men som Boss medias VD uttryckt det: spel har aldrig varit gratis. Det bygger ju på att man betalar för att vinna. Framgångarna har också möjliggjorts av riskkapital. Unibet fick exempelvis finansiering från riskkapital som hade vuxit fram i anknytning till finansmarknads- och persondatorexpansionen under den andra halvan av 1980-talet.

Nu diskuterar allt fler länder att införa någon typ av reglering för internetspel. Omregleringarna innebär att alltfler länder rör sig från de gamla monopollösningarna till licenssystem.

Det är i den här världen ATG lever.

Så visst är rädslan för konkurrens befogad. Motståndarna till ATG är inga vanliga motståndare. De har kompetens, muskler och uthållighet. ATG måste tänka nytt för att klara sig ur det här. Jag själv hoppas bara att svensk travsport - den som jag känner igen - klarar sig ur det som väntar framöver.

***

På publikplats inomhus, fortfarande med de pessimistiska glasögonen på.

Det känns som om klockan vridits tillbaka till början av 1990-talet. Allt som fanns på den tiden är där nu också. Förmodligen är det mesta lämningar från en ännu äldre tidsepok. Den översta raden i den öppna inglasade läktaren har snickrats ihop genom att två träplankor spikats fast med några centimeters mellanrum i kraftiga faluröda träben. Den gulmålade bakre väggen fungerar som ryggstöd åt publiken och här och var finns spår av vad som ser ut som fettfläckar. Där nedanför finns nio rader med ljusbruna plaststolar, sammansvetsade utan några åtskiljande armstöd. I hörnen i den stora hallen sitter de gamla honnetta tjock-tv-skärmarna. Fortfarande så små att hästarnas odds inte kan läsas av någon annan än de som råkar sitta närmast.

Det brötiga, knastrande lätet från ljudanläggningen, lukten av det mörka dammiga cementgolvet och de fula ljusgula gardinerna, precis allt finns kvar. Läktaren hålls uppe av kraftiga betongpelare som skymmer sikten så att hästarna försvinner under loppens mest avgörande del. På en av dessa pelare har någon satt upp ett klistermärke med ATG:s slogan från 90-talet om att Travet är bäst på plats.

Jösses, sen dess har ju travet gått till att vara bäst framför TV:n för att sedan bli bäst framför datorn och nu är travet kanske på väg att bli bäst i mobiltelefonen? Det är så skönt att slippa alla störande intervjuer, skriket i högtalarna, den dåliga maten och kylan. Här på travbanan visas aldrig den information man som spelare vill se. Vill man se platsodds kan du ge dig fan på att det bara visas kvarvarande system på V5. Vill du se Dagens Dubbel-odds så kan du på samma sätt räkna med att banan bara visar upp platsoddsen på tv-skärmarna. Men här har tiden och den nya tekniken gjort så att det inte gör något om banorna visar fel information. Fördelarna med att sitta hemma minskar om man har möjlighet att ta med en dator, surfplatta eller sin smartphone. Men det är klart, därhemma är det lugnt och skönt, du betalar inte inträde och tvingas inte äta mat du egentligen inte vill äta.

Men herregud! Det kan inte vara sant. Det är samma människor här nu som när vi var här för första gången för tjugofem år sen säger Mackan och pekar ner mot några gamla gubbar. Och visst är det så, jag känner igen nästan allihop. Han i den rutiga skjortan var ordförande i hästägarföreningen under alla år och intill honom står gubben som var så full en gång på stadshotellet att han somnade på golvet. De är något färre och onekligen föråldrade men annars är publiken densamma.

Precis så var det. Samma farbröder som var här för drygt 20 år sedan sitter hopsjunkna och läser ur sina travprogram, på samma platser som sist. Spelhistorier från den gamla goda tiden avlöser varandra och hade det inte varit för den där förbannade Berggren hade gubben med den största magen av alla vunnit storkovan samma helg som norrlänningen Bosse Näslund vann ett av sina Stochampionat. ”Svenne brännvin va la fuller” säger en av männen med bred skaraborgsk dialekt och gubbarna runt omkring skrattar högt. Jag inser att travets spelhistorier liknar lumparminnen och fiskehistorier. Den kallaste vintern i mannaminne tillbringas utomhus utan mat, gammelgäddan tappas precis när den ska håvas in och travmiljonerna som var så nära den där kvällen för tjugo år sedan. Jargongen och innehållet är detsamma på något sätt. Det måste finnas ett underliggande behov hos de flesta att drömma sig bort från det vuxna livets rätt trista vardagslunk.

Min morfar sa alltid att travbanan är en förrädisk plats där vinster läggs på minnet och förluster förträngs. Ingen vill vara en förlorare inför sig själv eller någon annan. Travspelarens bokföringsteknik är lika enkel som den är förrädisk. Så länge det inte finns några insatser noterade som förluster kan bokslutet som sämst leverera ett nollresultat. Varje liten vinnare som råkar falla in blir på så sätt till härligt plussiffror i resultatsammanställningen. Fast fattig på pengar, rik på upplevelser. Under årens lopp har tisdagskällarna här garanterat varit ett andrum från fabriksgolvet, frugans trätande och allt skjutsande till ungarnas fotbollsträningar. Kanske är det till och med så att det är den sociala sammandrabbningen och inte spelet som varit drivkraften för de flesta att komma hit under alla år?

Jag ser mig om och lägger märke till att klädstilen är förvånansvärt samfälld; slappa urtvättade skjortor, för korta mörkblå chinos - där plånboken sticker ut från bakfickorna - och putsade finskor i svart skinn. Även små midjelånga skinnjackor verkar också ingå i travspelarens unika stil.

Jag kommer återigen till morfars visdomar. Han brukade påpeka att de flesta på det här stället blir både bittra och så uppe i sin egen lilla värld att de på allvar tror att lyckan kommer med vinsterna de huvudlöst jagar. Avsikten var att hålla mig borta från spelandets lockelser. Även om jag inte lyssnat till hans goda råd håller jag med om att det inte finns så mycket lycka att erövra här. Många drömmar som långsamt suddas ut när insikten om att livet inte blir så snyggt som man drömt om kommer över en. Det är något dystert över stämningen och känslan att titta ut över den stora läktaren som jag känner så väl från min ungdom. Inte en enda ny person syns till. Som en historisk stillbild över ett samhälle som inte längre finns. Samtidigt som det ligger något otäckt över att inget har förändrats, bara åldrats, är det en underbar tid som susar förbi i minnets repris. En nostalgisk känsla med inslag av frihet, drömmar, vänskap, lycka, spänning och nervositet. En del av de vi är idag har skapats på det här stället. Under den tid då livet tycktes vara totalt fritt, utan inskränkningar från beslut som redan tagits och inte tycktes kunna tas om.

Tid är rörelse, människor och omvärlden utvecklas och förändras. Men på den här platsen känner för få till det nya samhället som följt i spåren av den djupa 90-tals krisen. Den påföljande utbildningsrevolutionen, där antalet studerande personer exploderat och och den digitala revolutionen. IT-boomen och den förändrade riskkapitalmarknaden. Travbanan känns ibland som en plats med människor som fastnat i den tjocka sörja som alltid leder in de förändringsobenägna i återvändsgränder. Många har på något sätt råkat missa att det tekniska tåget susat förbi. På något sätt liknar travspelarna här framför mig det Socialdemokratiska partiet. De föråldrade medlemmarna inom Olof Palmes gamla parti representerar befolkningens åldersstruktur, utbildning och insikter lika lite som farbröderna här förstår dagens unga vuxna. Människors liv, deras kunskaper och attityder är inte desamma som de var innan krisen förändrade det svenska samhället. Travet har förstärkt sin förankring mot samhällets lägsta socioekonomiska grupper och är nu nästan uteslutande pöbelns svar på maktelitens operascen. Men människorna runt travet är genuina. De är varma, de är omtänksamma och gillar spänning och upplevelser. Häri ligger framtiden för svenskt trav, tror jag.

Någon har påpekat att även småstadens äldre män har en utmätt tid här på jorden. När dagens besökare dött ut väntar kanske bara tomma, slitna läktare, utan någon som lyssnar till den överentusiastiska speakern i högtalarna. Ja, hur ska det gå egentligen? Det är ju här, bland sprättande grusstänk, charmiga stallbackar – bland tävlingsmoment och socialisering – som framtidens hästägare skapas. Och utan hästägare ingen travsport. I alla fall inget trav med koppling mellan spel, hästen och människorna som bryr sig om djuren. Framtidens travhästar kommer kanske bestå av robotar där en viss slumpeffekt programmeras in bland övriga inprogrammerade egenskaper hos hästarna. Även om jag lämnar in för något annat så blir det kanske bra det med. Tiderna förändras och så måste det vara. Det som var kul igår är inte roligt idag, det som ansågs förfärligt för ett halvsekel sedan är vardagsmat idag. Men jag kan inte släppa tanken att datoranimerade hästar låter som en hemsk utveckling. Även om det bara är tänkt som ett komplement, ett vapen mot växande nätkasinon, kan effekten bli att dagens spelformer slås ut. Det finns nämligen något man inte brukar tala högt om kring strategispel som V75. För att finna spelvärde i ett spel med 35 procent i spelavdrag krävs såklart att inte alla som är med är bra spelare (oops!).

Mina tankar avbryts hastigt av att någon skriker ur högtalarna.

Liksom förr går det inte att höra vad som sägs från den urusla ljudanläggningen. Fortfarande har en av de klämkäcka gamla gubbarna ansvar för micken. Dessa intervjuare använder sig av en jargong som är som hämtat från en landsortsaktion där utroparen försöker härma de stora aktionsfirmornas professionella hallåmän. Det är lätt att det känns som man rest tillbaka i tiden när man besöker en svensk travbana.

Jag förstår till slut att speakern ropat ut att det är dags för V64. 

Och med det slutar dagens berättelse, den som fortsätter i nästa inlägg. Då kommer det att handla om mötet som förändrade allt. Den pessimistiska stämningen byts ut mot något mer hoppfyllt. 

Hjärtliga travhälsningar

-Henrik

EN SKATTKARTA

Ibland sägs det vara bra att man inte vet vad man inte vet.

Men vad kan vara bättre än att veta att man vet sådant andra inte vet? 

Percy Barnevik berättade en gång att han lärt sig att det finns två typer av människor. De som får saker gjorda och de som hittar ursäkter till varför saker inte blir gjorda. Ett annat sätt att dela upp mänskligheten är att skilja på de som ser tillfällen och de som inte ser tillfällen. Vad skulle exempelvis du göra om du fann en skattkarta i en blogg du precis börjat att läsa?

Oavsett vilken typ av person du är så får du här är ett råd som kan förändra ditt liv: Läs de texter som dyker upp här som om de vore just en skattkarta. Travspelets mest bevarade skatt är förresten det där röda krysset längst nere i hörnet på kartan. Ser du det?

Om du håller dina sinnen öppna så kommer du att få uppleva en resa som tar dig mellan kända och okända landmärken inom travets förtrollande värld. Via ledtrådar som dyker upp på de mest oväntade ställen kommer du finna nya, emellanåt kusliga, visdomar i sökandet efter den stora skatten. Under äventyrets gång kommer du springa på flera magiska och kraftfulla vapen som är nödvändiga för att stå emot de mörka krafter som gömmer sig utmed kartans slingriga väg. Dina fiender är den gömda skattens väktare och de kommer göra allt de mäktar med för att leda in dig på de vilsnas stig. Den mörka stigen som du genast hamnar på om du inte är uppmärksam är svår att skilja från den rätta vägen. Här och var har skattens beskyddare lagt ut små vilseledande smyckeskrin som utnyttjar dina svagheter för glimrande stenar. Stenar som är utlagda för att få dig att tro att du är nära den riktiga skatten. Den skatt som du tycker dig skymta runt nästa hörn. Men när du kommer till nästa hörn så visar det sig att skatten istället ser ut att ligga runt hörnet därefter. För att hålla uppe ditt driv så kommer du möta andra äventyrare som med stor iver berättar om att de sett den stora skatten. De flesta du möter är antingen förklädda beskyddare av skatten eller också är de, kanske likt dig, vilseledda i tron att de är nära den stora skatten. Genom att berätta förtrollande historier om hur de stått med den stora skattkistan i sin famn lurar de dig att springa vidare i en allt snabbare takt i den oändliga labyrint som de vilsnas stig erbjuder.