PESSIMISTEN - TILLBAKA DÄR ALLT BÖRJADE

Tisdagen den 28 oktober började som en långsam dag.

Det stora jobbet blev klart igår kväll och nu återstod bara de sista jämförelserna, de som bara kunde göras på plats. Långt senare skulle jag minnas den stundande tisdagskvällen som kvällen då oturen försvann. Kanske var det slumpen som förbarmat sig över mig? Fast jag hade såklart inte en susning om att jag snart skulle stöta på travspelets största hemlighet. Den underbara känslan att veta att man förstår sådant som andra inte förstår skulle efter den här dagen komma att vandra bredvid mig likt min egen skugga.

När morgonen äntligen blev till tidig eftermiddag följde mörka moln med längs den tidigare så klarblå himlen. Mackan kom exakt klockan halv fyra i sin röda Golf. Samtidigt, utan varnande småstänk, öppnade sig himlen och regnet fullkomligt öste ner. Fast för mig och min goda vän Marcus spelade det ingen roll, nu var vi äntligen på väg. Det var tio år sedan sist men just i den här stunden kändes det som om vi inte gjort något annat än åkt på trav. Precis som förr var vi båda överens om att det fanns mycket som de andra inte förstått. Det skulle vi givetvis utnyttja så mycket vi bara kunde.

Efter 20 minuters bilfärd skymtade den stora huvudbyggnaden som ligger framför själva travbanan.

***

Inne på travbanan.

Jag läste någonstans en målande beskrivning om att travbanorna numera är som avfolkningsbygderna i Norrland. Samhällen som blomstrade en gång i tiden, där invånarna kände stolthet över sin hembygd. Nu har det moderna samhällets framfart förvandlat dem till otillgängliga platser med några hundra invånare, stadigt krympande, i en bransch med en självpåtagen krisstämpel hängande över sig. Om man ska tro de småländska journalisterna på landets största facktidning återstår bara en väg att vandra för denna folkrörelse. Sjunkande ner i historiens sumpmark. Bort från all social glädje och den känsla av omtanke för människor och hästar som tidigare varit så påtaglig. Travrondens profetior pratar om några decennier på sin höjd. Sen har den svenska travsporten gått samma öde som den amerikanska motsvarigheten, där publiken sedan länge lämnat travbanorna. Travsportens unika själ, den som enligt nostalgiska historieberättare drar till sig människor som älskar natur, djur och social samvaro försvinner och kvar blir bara cyniskt ekonomiskt vinsttänkande. Kvar blir storspelare som inte bryr sig om hästarnas välbefinnande och multinationella spelbolag som inte känner något ansvar för branschens långsiktiga överlevnad. De ödsliga läktarna bakom mig avslöjar att sjukdomsprocessen är långt gången. När folket lämnat vardagstravet finns ingen återvändo. Då hjälper inga bromsmediciner längre enligt symptombeskrivningen.

Men stopp och belägg!

Den som beskriver en utveckling som oundviklig har ju redan från början gett upp hoppet att kunna påverka den. Det blir lätt svart och vitt runt travet, vilket är verktyg för fundamentalister. Livet är istället ett spektrum av gråskalor. Det gäller att våga förändra sig. Förändringsrädda står med gårdagens verktyg och löser redan lösta problem. Utan förändring sker ingen utveckling, men varje utveckling måste såklart ta sats i det gamla.

Vem vet egentligen så mycket mer om framtiden än att människor är bra på att ändra sig efter nya förutsättningar? Tid är rörelse och samhällen förändras hela tiden, ofta inte i en riktning man några decennier innan kunnat förutspå. Kanske andra värden än materiell konsumtion prioriteras framöver när vår planet skrikit tillräckligt högt och tydligt? I en sådan värld borde djurhållning, hästintresse, mänskliga sociala kontakter och travspel passa perfekt. Kanske att alla farhågor om samhällets försörjningsbörda med de stora pensionärskullarna perfekt för travet. Sporten som till största delen attraherar äldre människor har kanske en guldålder framför sig i åldrandets Sverige? Kanske att travet visar sig vara det perfekta integrationsprojektet där somalier, afghaner och syrier ser en meningsfull tillvaro i sitt nya hemland?

Men det är svårt att inte påverkas av stämningen. Håller mitt livs stora intresse på att tyna bort?

Strukturomvandlingen som drivs på av en skenande teknisk utveckling, nya typer av affärsmodeller i företagsvärlden, globaliseringen, kapitalmarknaden som inte längre innehåller riktiga pengar och riskkapital från gigantiska utländska fonder. Trycket på att förändra spelmarknadens regler. Var kommer hästen och människorna runt djuren in i bilden? Som animerade hästar verkar det som när man läser igenom ATG:s visionsdokument. Det känns inte kul att tänka på en framtid där dagens djur och naturälskande hästskötare bytts ut mot front-end och back-end utvecklare som utfodrar hästar genom att hacka kod istället för att mocka, rykta och utfodra med Kraft sport.

***

Vi fortsätter att gå längs med banan och minns hur det var sist vi var här. När vi återvänder in i den stora huvudbyggnaden har regionens ICA-handlare ställt upp ett par träbord där de tänker bjuda på kaffe och industriproducerad prinsesstårta. Pensionärerna står redan på kö fastän serveringen inte börjat. Spelhallen med alla stängda spelluckor känns betydligt större än jag minns den som, det måste vara den ödsliga stämningen som gör det. I min enfald hade jag nog tänkt att alla dessa spelluckor skulle vara ersatta av något annat, kanske långa rader med touchskärmar där besökarna spelar via sina spelkonton. Men på något sätt verkar man inte vilja hänga med utvecklingen här. Kanske är det så man inte vill förlora själen, det lugn och den äkta glädje travfolket identifierar sig med? Tanken slår mig att det kan vara den där klassiska rädslan för det nya som spökar. Läste nyligen i en bok om etik och moral att sådant som funnits länge har vi blivit vana vid och anser oss kunna hantera. Även om vi inte förstår allt av det gamla så har det upphört att vara främmande och skrämmande. Men när det nu utvecklas nya tekniker hela tiden, hinner vi inte med mentalt. Många ser sin världsbild hotad och blir stressade. De saknar karta och kompass i den nya värld som växer fram. Kanske är det just den där kartan och kompassen in i dagens moderna samhälle som saknas inom travet? Jag lutar till slut åt att det är det äkta och genuina, glädjen och möten mellan människor, travet vill bevara. Men den fridfulla stämningen runt travet bedrar. Under ytan kokar det av ilska från alla håll.

Det är svårt att beskylla ATG för att de inte försökt förändra och förbättra. De har såklart känt av att de lever mitt i en strukturomvandling. Problemet är bara att de försvarar en alltför stor landyta med sina bara knytnävar mot outtröttliga motståndare med en helt annan vapenarsenal. Den dag försvarsmuren faller kan ATG inte försvara ett så stort rike som de har idag. I framtiden kommer det inte räcka med nya spelformer eller ändrade starttider. ATG behöver nya vapen och verktyg. Att försöka slåss med knytnävar mot en anfallande motståndare som beväpnat sig med atomvapen och kemiska stridsmedel kan bara sluta på ett sätt.

Motståndarna är nämligen inte vilka som helst. För att förstå vad som skett och vad som väntar framöver behöver vi gå tillbaka flera decennier. Jag läser i en bok av Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia och ironisk nog känd för sina böcker om övergivna platser, att mycket verkar kopplat till Olof Stenhammar och Jan Stenbäck. En snabb utveckling av de digitala industrierna. Bort med reglerade penningmarknader. Pengar, obligationer och aktier har förvandlats till ettor och nollor i multinationella nätverk. En privat riskkapitalmarknad som byggts upp med hjälp av förmögenheter som överlevde kraschen i början av 1990-talet. Men man måste också förstå att företagande inte längre handlar om att växa genom nya produktionsanläggningar, som sedan kan effektiviseras och bytas ut. Nu handlar det istället alltmer om systematiska nedläggningar och uppköp. Produktionen har blivit alltmer rörlig och oberoende av Sverige. De företag som generellt klarat sig bäst i den här omställningen är de som inriktat sig på distribution eller de som byggt på helt digitala modeller. Googles, Facebooks, Microsofts eller Apples styrka kommer inte ifrån att de bygger fler serverhallar eller fabriker, utan avgörs helt av att de kan utveckla nya sätt att använda tekniken för att förbättra den produkt de erbjuder sina användare.

Internet är såklart extremt lämpligt för spel. Net Entertainment, Unibet, Expekt, Ongame, Boss media, Tain, Essnet, Jadestone, Hiq och Betsson blev tidiga framgångsrika aktörer i branschen. Spelutvecklingsbranschen har haft en fantastisk tid under 2000-talets första decennier. Vissa saker är lämpliga för internet men är svåra att få betalt för. Men som Boss medias VD uttryckt det: spel har aldrig varit gratis. Det bygger ju på att man betalar för att vinna. Framgångarna har också möjliggjorts av riskkapital. Unibet fick exempelvis finansiering från riskkapital som hade vuxit fram i anknytning till finansmarknads- och persondatorexpansionen under den andra halvan av 1980-talet.

Nu diskuterar allt fler länder att införa någon typ av reglering för internetspel. Omregleringarna innebär att alltfler länder rör sig från de gamla monopollösningarna till licenssystem.

Det är i den här världen ATG lever.

Så visst är rädslan för konkurrens befogad. Motståndarna till ATG är inga vanliga motståndare. De har kompetens, muskler och uthållighet. ATG måste tänka nytt för att klara sig ur det här. Jag själv hoppas bara att svensk travsport - den som jag känner igen - klarar sig ur det som väntar framöver.

***

På publikplats inomhus, fortfarande med de pessimistiska glasögonen på.

Det känns som om klockan vridits tillbaka till början av 1990-talet. Allt som fanns på den tiden är där nu också. Förmodligen är det mesta lämningar från en ännu äldre tidsepok. Den översta raden i den öppna inglasade läktaren har snickrats ihop genom att två träplankor spikats fast med några centimeters mellanrum i kraftiga faluröda träben. Den gulmålade bakre väggen fungerar som ryggstöd åt publiken och här och var finns spår av vad som ser ut som fettfläckar. Där nedanför finns nio rader med ljusbruna plaststolar, sammansvetsade utan några åtskiljande armstöd. I hörnen i den stora hallen sitter de gamla honnetta tjock-tv-skärmarna. Fortfarande så små att hästarnas odds inte kan läsas av någon annan än de som råkar sitta närmast.

Det brötiga, knastrande lätet från ljudanläggningen, lukten av det mörka dammiga cementgolvet och de fula ljusgula gardinerna, precis allt finns kvar. Läktaren hålls uppe av kraftiga betongpelare som skymmer sikten så att hästarna försvinner under loppens mest avgörande del. På en av dessa pelare har någon satt upp ett klistermärke med ATG:s slogan från 90-talet om att Travet är bäst på plats.

Jösses, sen dess har ju travet gått till att vara bäst framför TV:n för att sedan bli bäst framför datorn och nu är travet kanske på väg att bli bäst i mobiltelefonen? Det är så skönt att slippa alla störande intervjuer, skriket i högtalarna, den dåliga maten och kylan. Här på travbanan visas aldrig den information man som spelare vill se. Vill man se platsodds kan du ge dig fan på att det bara visas kvarvarande system på V5. Vill du se Dagens Dubbel-odds så kan du på samma sätt räkna med att banan bara visar upp platsoddsen på tv-skärmarna. Men här har tiden och den nya tekniken gjort så att det inte gör något om banorna visar fel information. Fördelarna med att sitta hemma minskar om man har möjlighet att ta med en dator, surfplatta eller sin smartphone. Men det är klart, därhemma är det lugnt och skönt, du betalar inte inträde och tvingas inte äta mat du egentligen inte vill äta.

Men herregud! Det kan inte vara sant. Det är samma människor här nu som när vi var här för första gången för tjugofem år sen säger Mackan och pekar ner mot några gamla gubbar. Och visst är det så, jag känner igen nästan allihop. Han i den rutiga skjortan var ordförande i hästägarföreningen under alla år och intill honom står gubben som var så full en gång på stadshotellet att han somnade på golvet. De är något färre och onekligen föråldrade men annars är publiken densamma.

Precis så var det. Samma farbröder som var här för drygt 20 år sedan sitter hopsjunkna och läser ur sina travprogram, på samma platser som sist. Spelhistorier från den gamla goda tiden avlöser varandra och hade det inte varit för den där förbannade Berggren hade gubben med den största magen av alla vunnit storkovan samma helg som norrlänningen Bosse Näslund vann ett av sina Stochampionat. ”Svenne brännvin va la fuller” säger en av männen med bred skaraborgsk dialekt och gubbarna runt omkring skrattar högt. Jag inser att travets spelhistorier liknar lumparminnen och fiskehistorier. Den kallaste vintern i mannaminne tillbringas utomhus utan mat, gammelgäddan tappas precis när den ska håvas in och travmiljonerna som var så nära den där kvällen för tjugo år sedan. Jargongen och innehållet är detsamma på något sätt. Det måste finnas ett underliggande behov hos de flesta att drömma sig bort från det vuxna livets rätt trista vardagslunk.

Min morfar sa alltid att travbanan är en förrädisk plats där vinster läggs på minnet och förluster förträngs. Ingen vill vara en förlorare inför sig själv eller någon annan. Travspelarens bokföringsteknik är lika enkel som den är förrädisk. Så länge det inte finns några insatser noterade som förluster kan bokslutet som sämst leverera ett nollresultat. Varje liten vinnare som råkar falla in blir på så sätt till härligt plussiffror i resultatsammanställningen. Fast fattig på pengar, rik på upplevelser. Under årens lopp har tisdagskällarna här garanterat varit ett andrum från fabriksgolvet, frugans trätande och allt skjutsande till ungarnas fotbollsträningar. Kanske är det till och med så att det är den sociala sammandrabbningen och inte spelet som varit drivkraften för de flesta att komma hit under alla år?

Jag ser mig om och lägger märke till att klädstilen är förvånansvärt samfälld; slappa urtvättade skjortor, för korta mörkblå chinos - där plånboken sticker ut från bakfickorna - och putsade finskor i svart skinn. Även små midjelånga skinnjackor verkar också ingå i travspelarens unika stil.

Jag kommer återigen till morfars visdomar. Han brukade påpeka att de flesta på det här stället blir både bittra och så uppe i sin egen lilla värld att de på allvar tror att lyckan kommer med vinsterna de huvudlöst jagar. Avsikten var att hålla mig borta från spelandets lockelser. Även om jag inte lyssnat till hans goda råd håller jag med om att det inte finns så mycket lycka att erövra här. Många drömmar som långsamt suddas ut när insikten om att livet inte blir så snyggt som man drömt om kommer över en. Det är något dystert över stämningen och känslan att titta ut över den stora läktaren som jag känner så väl från min ungdom. Inte en enda ny person syns till. Som en historisk stillbild över ett samhälle som inte längre finns. Samtidigt som det ligger något otäckt över att inget har förändrats, bara åldrats, är det en underbar tid som susar förbi i minnets repris. En nostalgisk känsla med inslag av frihet, drömmar, vänskap, lycka, spänning och nervositet. En del av de vi är idag har skapats på det här stället. Under den tid då livet tycktes vara totalt fritt, utan inskränkningar från beslut som redan tagits och inte tycktes kunna tas om.

Tid är rörelse, människor och omvärlden utvecklas och förändras. Men på den här platsen känner för få till det nya samhället som följt i spåren av den djupa 90-tals krisen. Den påföljande utbildningsrevolutionen, där antalet studerande personer exploderat och och den digitala revolutionen. IT-boomen och den förändrade riskkapitalmarknaden. Travbanan känns ibland som en plats med människor som fastnat i den tjocka sörja som alltid leder in de förändringsobenägna i återvändsgränder. Många har på något sätt råkat missa att det tekniska tåget susat förbi. På något sätt liknar travspelarna här framför mig det Socialdemokratiska partiet. De föråldrade medlemmarna inom Olof Palmes gamla parti representerar befolkningens åldersstruktur, utbildning och insikter lika lite som farbröderna här förstår dagens unga vuxna. Människors liv, deras kunskaper och attityder är inte desamma som de var innan krisen förändrade det svenska samhället. Travet har förstärkt sin förankring mot samhällets lägsta socioekonomiska grupper och är nu nästan uteslutande pöbelns svar på maktelitens operascen. Men människorna runt travet är genuina. De är varma, de är omtänksamma och gillar spänning och upplevelser. Häri ligger framtiden för svenskt trav, tror jag.

Någon har påpekat att även småstadens äldre män har en utmätt tid här på jorden. När dagens besökare dött ut väntar kanske bara tomma, slitna läktare, utan någon som lyssnar till den överentusiastiska speakern i högtalarna. Ja, hur ska det gå egentligen? Det är ju här, bland sprättande grusstänk, charmiga stallbackar – bland tävlingsmoment och socialisering – som framtidens hästägare skapas. Och utan hästägare ingen travsport. I alla fall inget trav med koppling mellan spel, hästen och människorna som bryr sig om djuren. Framtidens travhästar kommer kanske bestå av robotar där en viss slumpeffekt programmeras in bland övriga inprogrammerade egenskaper hos hästarna. Även om jag lämnar in för något annat så blir det kanske bra det med. Tiderna förändras och så måste det vara. Det som var kul igår är inte roligt idag, det som ansågs förfärligt för ett halvsekel sedan är vardagsmat idag. Men jag kan inte släppa tanken att datoranimerade hästar låter som en hemsk utveckling. Även om det bara är tänkt som ett komplement, ett vapen mot växande nätkasinon, kan effekten bli att dagens spelformer slås ut. Det finns nämligen något man inte brukar tala högt om kring strategispel som V75. För att finna spelvärde i ett spel med 35 procent i spelavdrag krävs såklart att inte alla som är med är bra spelare (oops!).

Mina tankar avbryts hastigt av att någon skriker ur högtalarna.

Liksom förr går det inte att höra vad som sägs från den urusla ljudanläggningen. Fortfarande har en av de klämkäcka gamla gubbarna ansvar för micken. Dessa intervjuare använder sig av en jargong som är som hämtat från en landsortsaktion där utroparen försöker härma de stora aktionsfirmornas professionella hallåmän. Det är lätt att det känns som man rest tillbaka i tiden när man besöker en svensk travbana.

Jag förstår till slut att speakern ropat ut att det är dags för V64. 

Och med det slutar dagens berättelse, den som fortsätter i nästa inlägg. Då kommer det att handla om mötet som förändrade allt. Den pessimistiska stämningen byts ut mot något mer hoppfyllt. 

Hjärtliga travhälsningar

-Henrik

EN SKATTKARTA

Ibland sägs det vara bra att man inte vet vad man inte vet.

Men vad kan vara bättre än att veta att man vet sådant andra inte vet? 

Percy Barnevik berättade en gång att han lärt sig att det finns två typer av människor. De som får saker gjorda och de som hittar ursäkter till varför saker inte blir gjorda. Ett annat sätt att dela upp mänskligheten är att skilja på de som ser tillfällen och de som inte ser tillfällen. Vad skulle exempelvis du göra om du fann en skattkarta i en blogg du precis börjat att läsa?

Oavsett vilken typ av person du är så får du här är ett råd som kan förändra ditt liv: Läs de texter som dyker upp här som om de vore just en skattkarta. Travspelets mest bevarade skatt är förresten det där röda krysset längst nere i hörnet på kartan. Ser du det?

Om du håller dina sinnen öppna så kommer du att få uppleva en resa som tar dig mellan kända och okända landmärken inom travets förtrollande värld. Via ledtrådar som dyker upp på de mest oväntade ställen kommer du finna nya, emellanåt kusliga, visdomar i sökandet efter den stora skatten. Under äventyrets gång kommer du springa på flera magiska och kraftfulla vapen som är nödvändiga för att stå emot de mörka krafter som gömmer sig utmed kartans slingriga väg. Dina fiender är den gömda skattens väktare och de kommer göra allt de mäktar med för att leda in dig på de vilsnas stig. Den mörka stigen som du genast hamnar på om du inte är uppmärksam är svår att skilja från den rätta vägen. Här och var har skattens beskyddare lagt ut små vilseledande smyckeskrin som utnyttjar dina svagheter för glimrande stenar. Stenar som är utlagda för att få dig att tro att du är nära den riktiga skatten. Den skatt som du tycker dig skymta runt nästa hörn. Men när du kommer till nästa hörn så visar det sig att skatten istället ser ut att ligga runt hörnet därefter. För att hålla uppe ditt driv så kommer du möta andra äventyrare som med stor iver berättar om att de sett den stora skatten. De flesta du möter är antingen förklädda beskyddare av skatten eller också är de, kanske likt dig, vilseledda i tron att de är nära den stora skatten. Genom att berätta förtrollande historier om hur de stått med den stora skattkistan i sin famn lurar de dig att springa vidare i en allt snabbare takt i den oändliga labyrint som de vilsnas stig erbjuder.