16 augusti, 2016

Pappa, min klocka är så bra för den springer inte iväg

När man får barn ändras tankar och saker, vare sig man vill eller inte. De allra flesta reflekterar då och då över hur kort vår stund egentligen är. Många säger att de plötsligt förstår livets mening, andra klagar över att de med barnens intåg får ligga för lite och inte har tid att spela TV-spel med polarna. En del blir rädda för döden, medan andra slutar att se döden som det slutliga. Döden som något onaturligt och skrämmande är ett förhållandevis nytt fenomen. Samtidigt finns den ju där nu, rädslan att inte få vara med och se hur barnen växer upp.

För barn växer upp som flaskor dricks ur som dagsländan Magnus Johansson sjöng. Och sen är det bara jag och du. Travet har länge varit mitt energitillskott och intresse. Ett intag som nu är satt på paus för jag är så trött, så trött på allt. Travfolket har blivit bekräftelsesökande och egoistiska. Spelskandaler, mygel, ändrade starttider, utebliven utrustningsinformation, dålig mat, spelteoretiker som bara vill höra hur bra de är, hästfolket som inte vill erkänna hur korrupt det blivit. Ursäkter som finns där, men egentligen handlar det om tiden. Den finns inte på samma sätt som förr och just nu står jag vid ett vägskäl. Bakom mig ligger alla minnen; kärleken till svenskt trav, vänskap, dagliga diskussioner och alla drömmar. Framför mig finns en väg bort och en väg som går tillbaka. Just nu vet jag inte vilken väg jag kommer att välja. Kanske låter jag slumpen avgöra, den har ofta varit min bästa vän och mentor.

Jag hör till de som själv dricker det öl jag brygger. I mitt yrke innebär det att jag använder den statistik och de statistiska sannolikhetsmodeller jag föreslår. Inom travet innebär det att jag själv spelar på tipsen jag ger. Till mina barn försöker jag lära ut "trial and error" - med fokus på informationen i error.

Jag tvivlar ofta och känner igen mig i sången om Rasmus på luffen som spelas i bilen. Luffaren som sjunger om att han vill vara fri som en fågel, fri som en fågel.

Se på luffarn som går där på vägen,
se på luffarn Guds lille fyr.
Så snart som det blir vår
går han ut och går
för att söka sig äventyr.
 
Han går så långt som vägarna räcker,
han har en oro och en längtan i sitt blod.
Och när som sola skin
då far vanvett i'n,
det är det som ger honom hans mod.

En luffare som i nästa andetag tvivlar och undrar varför han inte tar den lätta vägen.

Nog blir han trött ibland
och då tänker han;
"Varför söker jag äventyr?"
"Varför måste jag vandra och vandra,
det finna så många klokare bestyr.
Så varför ska jag då
bara gå och gå?
Jag kanske vandrar åt helsefyr."
 
Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel.
Och då är det som
nånting ropar; - Kom!,
i hans galna luffareblod.
Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel.
Och då är det som
nånting ropar; - Kom!,
i hans galna luffareblod.

När är en människa fri? I sommar har jag bland annat läst George Santayanas The Sense of Beauty. Den spanske 1800-tals filosofen som sagt att en människa är moralisk fri när hon bedömer världen och andra människor med kompromisslös uppriktighet. Det är lättare sagt än gjort. Med sociala medierna fastnade jag med ena foten i en form av bekräftelsehets och bestämde mig för att vända på det. Det fick bli så att jag slutade blogga, gjorde om mitt twitterkonto och facebookkonto till något som jag hoppades skulle skapa ignorans istället för likes. Detta genom att trolla med mycket nonsens och ironi, kryddat med tokiga retweets om komplexa system, livsfarliga intoleranta salalfister och wahabister, mm. Det funkade som det gjort förr i tiden när jag stärkt mig själv genom att gå tillbaka till de som älskar mig. Att mötas av medveten ignorans är oerhört stärkande när man väl insett hur banal vår tids like-vänskap är. Jag har emellertid turen att ha en bra familj, genuina vänner. Hur de som måste söka all bekräftelse bland människor de inte känner eller i glädjen över att få en kommentar från någon halvkändis har det kan jag bara gissa.

Jag gillar twitter för att informationen inte filtreras som i sensationsnyheternas dagstidningar. Det är ett bra sätt att testa ideér, få ideér och det är lätt få likasinnade vänner. Oliktänkande vänner är svårare att få även här. Facebook har jag svårare för. Jag gratulerar ingen på facebook utan ringer eller besöker de jag bryr mig om. Jag tycker förresten att Facebook-grattis borde tas upp som ett nytt ord. Innebörden och tanken med detta fenomen är långt ifrån den gamla tidens grattis och det önskar jag alla som tackar (gråtandes av glädje) för alla de 74 facebookvänner som tänker på dem skulle förstå.

Jag ska försöka lära mina barn det självklara i att människorna man möter på vägen upp är samma personer man möter på vägen ner. Jag hoppas att de kommer förstå att det är rationellt att vara trevligare mot vaktmästaren än mot chefen. Men allra mest vill jag att de ska förstå att man ska vara rädd om de som älskar dig. Varje kväll säger jag tre saker till mina barn innan jag läser godnattsagor:

1. Du är min skatt
2. Jag älskar dig så mycket att du inte kan förstå
3. Var rädd om de som älskar dig, resten kan du välja att ignorera

***

Siffror och känsla för storheter är inte alltid lätt. En siffra extra kan så lätt halka in via en medveten eller omedveten knapptryckning. Efter kuppförsöket i Turkiet läste jag i Aftonbladet att en miljon anhängare till Erdogan demonstrerat i Tyskland för att visa stöd till sin president. En miljon tänkte jag, hur i hela friden får de plats? I tyska tidningar rapporterades istället om 100 000 demonstranter. Det är en viss skillnad men jag såg inte någon twittrare som reagerade på den extra nollan.

Sannolikheter och förståelsen för dessa är än svårare att ta till sig för våra hjärnor. I den underbara boken Tänka snabbt och långsamt går Daniel Kahneman igenom många av våra svagheter och det är få böcker där man kan lära sig så mycket om sig själv som i den här bästsäljaren. Jag undrar om inte vår övertygelse att allt utvecklas linjärt är vår största svaghet? Ibland läser man horribla liknelser som bygger på missuppfattningen att allting utvecklas linjärt. Det finns de som utger sig för att vara statistiker men samtidigt inte förstår skillnaden i risker kopplade till utvecklingen av antal cancerfall och multiplikativa virus som Ebola. Det är som sagt stor skillnad på potentiella risker med något som kan fördubblas varje timma och något som utvecklas mer åt det linjära hållet. Multiplikatoreffekten vid ickelinjäriteter leder lätt till katastrofer.

Implicita antagande om oberoende är en annan sak som många verkar missa när det kommer till sannolikheter. Den stora snackisen inom travet är nu Fabrice Souloys ändring mellan de två heaten i Åbys stora pris. Han hade anmält hästen i heat 2 med skor men valde att rycka dojorna trots att han inte anmält detta. Ett regelbrott och hån mot spelarna. Men jag hör faktiskt till dom som hade räknat med att sådana saker skulle ske eftersom heat 2 är beroende av heat 1. Jag tycker det skulle vara mycket mer givande om diskussionen ändrades till att handla om det är rätt att ha två heat med samma hästar inom V75. För dessa lopp är inte oberoende och vinstchansen för hästarna i det andra heatet är beroende av utfallet i det första heatet. Huruvida skor rycks eller inte kan ersättas med att en jänkarvagn plötsligt åker på, att en häst stryks, att ett nytt huvudlag åker på eller att den på förhand givna uttalade taktiken ändras helt - beroende på vad som hände i det första heatet.

Om vinstchansen för en häst i heat 1 och 2 är oberoende av varandra så kan man multiplicera vinstchanserna i de båda loppen och få fram vinstchansen för seger i båda loppen. Ex om vinstchansen är 30% i första heatet och 40% i det andra hetatet, då är det 12% chans att hästen vinner båda loppen.

Om det inte råder oberoende så kan man få helt galna siffror genom att anta oberoende. Det är något som kan utnyttjas av den som rör sig i oärlighetens land och detta är ett MYCKET större problem än att en tränare till favoriten att vinna Åbys stora pris får för sig att ändra balans efter att hans häst förlorat det första heatet.


***

Fast nej, orsak-verkan och vår villfarelse att vi kan förstå allt i en komplex global värld är nog det största felet med oss små människor. När saker och ting interagerar med varandra och effekten av dessa samband har oändligt mycket större betydelse än förändringar i enskilda variabler blir det plötsligt omöjligt att förstå effekterna av att vi ändra på ett ställe i ett system. De som säger sig veta att människans klimatpåverkan är en bluff förstår inte detta. Som Nicholas Taleb poängterar: Bevis på frånvaro är inte detsamma som frånvaro av bevis. Bevisbördan ligger hos den som påverkar naturens system och bevisen kan bara utvärderas efter en mycket, mycket lång tid. Dessutom ska man aldrig ge sig in i spel där bankrutt (förintelse) ingår i utfallsrummet med en sannolikhet större än 0. Vi har tyvärr en förmåga att grovt underskatta små sannolikheter i verkliga livet.


Att slösa bort tid är en viktig del av livet.

Eller som min treåriga grabb sa till mig när jag sa till honom att vi måste snabba på för klockan har sprungit iväg:

- Pappa, min klocka är så bra för den springer inte iväg.




Hjärtliga travhälsningar
-Henrik