Med fem minuter kvar innan V64 börjar så knackar den härliga
spänningen på hos mig. Jag har alltid gillat travets streckspel. Inte bara för
att det är mycket pengar att spela om utan för att de är rena strategispel. Det
gäller att hitta sin strategi för att ta en så stor del som möjligt av den pott
med pengar som spelarna tävlar mot varandra om. Det är också ett strategispel
mot sin egen spelkassa och sin egen riskbenägenhet. När jag kommer till
travbanan brukar jag, lite nördigt, börja med att säga till mig själv att ”idag glömmer vi inte att det enda som fru
fortuna inte har kontroll över är vårt beteende”.
Klart! Ropar Mackan och menar att filen med de utvalda raderna är
överförd till ATG. Puh, tänker jag och minns alla gånger det krånglat med att
lämna in våra spel.
I samma stund hör jag en förfriskad gubbe skrika till sin fru -
det är ju för fan inte Lotto vi spelar!
Men är liknelsen mellan lottospel och V64 så dum egentligen? Visst, Lotto är nummer och travspel är hästar. Men raderna inom travet
är i många avseenden som en lottorad. Ett enskilt lottonummer gör dig inte till
miljonär och det gör inte en enskild häst i ett lopp inom exempelvis V64
heller. Den största skillnaden gentemot Lotto är kanske att det ”i teorin” går
att vinna i det långa loppet på travet. Men det är svårt. De slumpmässiga
inslagen är ju så stora inom streckspelen. Fast många här på banan påstår garanterat att
de väljer ut sina hästar helt utan slumpmässiga inslag. Men det är ju fel. Vi travspelare
vill bara inte erkänna att våra metoder för att välja ut hästar i allt
väsentligt använder sig av slumpmässiga inslag. Även om få drar lott om vilka
hästar de ska ta ut så ter sig flera av besluten som slumpmässiga, bland annat
för att de baseras på hur övriga spelare har valt att spela eller hur vissa
experter valt att tippa.
Två minuter innan start hoppar banans tipsexpert hastigt och lustigt fram i tv-rutorna
för att ge oss besökare sina ”sista-minuten-tips”. Vi får reda på att en hemmatränare varit
mycket nöjd med värmningen av en skräll i det tredje loppet. Om ekipaget kommer till
spets så ska de tydligen köra där så länge lampan lyser. Glöm inte att ta med den på era kuponger,
varnar experten. Han hinner också med att säga att allt är väl med storfavoriten
i sista loppet. Det blir barfota runt om och amerikavagn. Därefter plingar det
till i högtalarsystemet och en röst säger att det är start om en minut. På
senare år har det blivit allt tydligare att många av travets experter inte är
några experter. Däremot bär de ofta slips. Experterna är istället journalister
som kan berätta romantiska historier på ett övertygande sätt. Lite som Robert Perlskog på
TV4-sporten, han som själv inte vet om han är kommentator eller expert.
Loppet går och när hästarna är i mål har vi fortfarande chansen
att bli rika. Fast vår rädsla att spricka redan i det första loppet blev som vanligt dyr. Favoriten vann lätt från ledningen, vilket var det naturliga förloppet på
förhand. Men vi hade den här kvällen med åtta hästar till i loppet, utifall att…
***
Vi promenerar över till huvudbyggnaden
igen för att se om vi kan få tag i ett mål mat. Fortfarande är de mörka,
pessimistiska glasögonen på. Tipsen på anslagstavlan kallas fortfarande
”väggtipset” och sätts upp med nålar som har stora färgglada plasthuvuden.
Texterna ser ut att vara renskrivna på den gamla tidens skrivmaskiner, och
visst syns det spår av tipex? Det har alltid förundrat mig att det är så trångt
framför de där tipsen. Förstår inte dessa erfarna gubbar att travet handlar om
att gå sin egen väg? Lukterna är också desamma. En frän doft av fuktiga lokaler
där många äldre män vistades samtidigt – lukten av rökare, frugans fenjal, old
spice och stekta hamburgare skapar en karakteristisk lukt av svensk travbana.
Dessvärre är hamburgaren alltjämt bränd. Den rosa dressingen med tjocka klumpar
slevas upp från samma fem-liters hinkar som jag såg sist jag var här. Kanske
återanvändes hinkarna på något sätt? Men de vita, slitna plastslevarna, inte
kunde det vara samma slevar som jag såg vid mitt senaste besök? Det torra
brödet som oftast var fruset är inte tinat idag heller. Alternativet, eller som
ofta komplementet, till travets klädsamt fylliga publik är fortfarande våfflor.
Med lite för hårt vispad grädde och alltför söt jordgubbssylt. Matpriserna
verkar i alla fall ha hängt med övriga världen, kanske har de till och med
slagit inflationsutvecklingen de senaste decennierna? Travpubliken är ett
ätande och förlåtande folk. Det grymtas i kön om dålig mat men ändå tar de
flesta vägen förbi både utlastningen av mat och kaffet som serveras från
blommiga pumptermosar. Det är säkerligen som förr även här – den känsla av
besvikelse som följer av att alla hundralappar satsats på fel hästar, eller
oftast på kuskar som klantat sig, byts ut mot välbehag när maten fyller de
redan stora magarna på de gamla herrarna. Maten blir ett sätt att glömma besvikelsen över dåliga spel.
Dagens tema är som sagt en bekräftelse på en gammal hederlig
sanning för att få upp publiksiffrorna. Gratis är gott, låt traktens stora ICA-handlare
bjuda på kaffe och princesstårta så åker något hundratal pensionärer hit,
betalar sitt inträde, förlorar sin 50-lapp på V5 och åker hem i väntan på nästa
bjudningstillfälle. Det skapar inga nya besökare på sikt, men det får
travtidningarna att skriva en artikel om hur bra landsortsbanorna är på att
engagera och få publiken att sluta till.
Några saker har synbarligen förändrats sen
sist. Amatörtränarna är färre och de oväntade momenten i loppen är mycket
färre. Loppsegrarna har hittills fördelats mellan tre välkända catchdrivers.
Värmningarna är emellertid lika intetsägande som vanligt. Ändå
tycks värmningsexperten – som nu
sitter i banans egen studio – se att
favoriten var toppfin. I alla lopp. En och annan dunderskräll plussas det fortfarande
på. Under de sista åren som jag och Mackan var på travbanorna hade vi fört
statistik över hur många hästar som såg mycket fina ut, finare än vanligt,
grymma ut, studsar fram osv. I genomsnitt var det enligt vår egen statistik 4,5
hästar/lopp som fick detta omdöme av banans unga värmningsexpert. Det
genomsnittliga oddset på värmningsvinnarna brukade ligga runt tre gånger
pengarna, vilket antydde att de tidiga spelarna, experttipsen och
värmningsexperten var överens. Med åren insåg vi att man var tvungen att kunna
nästan alla hästar utantill, ofta med hjälp av info från tränare innan man kan
uttala sig om det var en bra eller dålig värmning man sett. Givetvis avslöjade
sig de halta och de superstressade hästarna snabbt, men de var normalt ganska
få förr i tiden och ännu färre nu.
Information i överflöd är fortfarande ledorden och ändå känns det
som den bra spelinformationen saknas.
V64-2: Då var det kört för den här gången. Vårt tre-hästars-lås
visade sig vara en alltför stor chansning. Björn Goop vinner från tredje inner
med ett sto som tidigare inte satt en fot rätt. Det är svårt att bedöma om
oddset 26,95 är ett bra odds eller bara ett högt odds. Det kvittar, vi är borta
och luften går ur oss för en stund. Alla förväntningar som byggts upp under
flera dagar lämnar över till en känsla av besvikelse. Faaaan!!! Vi borde
garderat här istället för i första loppet.
I efterhand är allt så lätt.
Jag tänker för mig själv att vi inte vet så mycket om framtiden,
men heller inte om historien. Historiska händelser verkar alltid mindre
slumpmässiga än de faktiskt var. Det ser så lätt ut när vi tittar på
historiska data. När vi tittar i startlistorna över vad som verkar ha skett blir
det lätt att tänka hur det kommer bli framöver. Men jag har lärt mig att
förlita sig blint på historisk statistik när man spelar på trav är som att köra
bil och bara titta i backspegeln. Det fungerar så länge inget oväntat inträffar.
Men de flesta vägar svänger någon gång. Ibland hoppar det dessutom ut en älg framför
bilen och då fungerar backspegeln dåligt.
Samma sak med enkla statistiska modeller som försöker förutspå
travlopp. Vi vill så gärna hitta den där modellen. Den som gör att vi bara
behöver trycka på en knapp och se vem som har bäst chans att vinna eller har ett
bra odds. Men förnuftet säger att sådana enkla modeller lika enkelt kan falla
sönder. Ändå finns det gott om dem i travets värld. De som säger att de hittat
den statistiska modellen just du behöver i ditt travspelande. Erfarenhetsmässigt ringer alla varningsklockor
när jag hör talas om enkla statistiska modeller baserade på historisk data.
Alla modeller är felaktiga, men några är såklart användbara. Jag är bara
allmänt skeptisk till personer som säger sig vara nytänkande och har ” kommit på” någon ny
multivariat modell som handlar om hästars startspår, kuskar och allt vad det nu
kan vara. Det finns för många variabler och omständigheter att ta hänsyn till.
Det kan aldrig påkostade gränssnitt eller vältaliga programutvecklare ändra på.
Vi är inte ensamma om att ha missat skrällen på V64. Ett gäng
grabbar med vita skor och baseballkepsar verkar vara mer besvikna än oss. De tjafsar
om vem som hade rätt och fel avseende hur loppet blev kört. En av dem säger att
ingen normal person kunde på förhand räkna ut att den där kamelen skulle vara så bra idag. Jag känner igen snacket
bland oss spelare. Förluster förklaras med otur, vinster ses som skicklighet. Ingen kan säga något annat än att vi travspelare är
påverkade av sagornas värld och har en överoptimistisk syn på vår egen magi.
***
Loppen går i mål
ett efter ett och vi gör som vi brukar när vi inte längre är med på
streckspelen. Vi slänger in en slant här och där för att ha något att hålla på, när vi ändå är här.
Inför sista
loppet står jag precis bakom grabbarna med baseballkeps och vita tennisskor. Han
som pratade om kamelen som vann i andra V64-loppet säger till sin kompis att
han ligger två tusingar back. Han tittar på oddstavlan och säger att han går in
och lirar nummer sju. Den verkar inte så dålig om man bortser från tre raka
galopper. Dessutom är oddset 23 gånger så en hundring på den för med sig att
dagen räddas upp. Om den nu vinner såklart.
Jag ler för mig
själv och tänker att det jag just bevittnat är så typiskt för den vanlige travspelaren.
En spelare som förlorat
pengar under en travdag kan vara så desperat att få in en vinnare innan han går
hem att han satsar allt på en häst han aldrig hört talas om i sista loppet. Det
måste vara det som skiljer bra och dåliga spelare tänker jag och påminner mig
själv om att aldrig mer göra på det sättet. En proffsig spelare ska givetvis
tänka att det kommer alltid ett nytt lopp. Att avstå spel är också ett val för
spelare.
***
Så var den här kvällen över. Det var
trevligt, men som så ofta dyrt. Det var bestämt redan innan att jag skulle åka
buss hem mot Göteborg istället för att åka med Mackan i bilen. Ett möte på
bussen hem kom att förändra mitt liv.
Sin ålder till trots var Lasse Sundqvist
en spelare som tidigt förstått att travet förändrats i grunden med den nya
tidens förutsättningar. Han visste också att rädslan var travspelarens största
fiende. Den där rädslan som fick nästan alla att leka följa John och springa
efter samma vilsna hästar. Fast även om han förstod låg det alltid något
oförståeligt över att så många frivilligt gav bort sina pengar till de som
kände till spelandets grundbultar och var dugliga nog att utnyttja det.
Lasse slår
sig ner på sätet framför mig och börjar sin berättelse om en travspelares
förtrollande äventyr. Till en början är historien fylld med energi. Men den
gamle mannens krafter ger sig iväg under tiden som han berättar sin
häpnadsväckande livshistoria. Han somnar till och glider långsamt ned mot
golvet till en halvliggande ställning. Om det inte vore för de tunga andetagen skulle
det vara svårt att tro något annat än att döden hastigt knackat på. Hans bleka
hy, det tunna stripiga håret, det glesa men vildvuxna skägget och hans tandlösa
leende gör det omöjligt att dölja att livet stundom varit riktigt jävligt.
Sveriges mest lyckosamma travspelare genom
alla tider ska snart lämna jordelivet bakom sig.
Utanför bussens skydd tilltar ovädret och
regnet ger ifrån sig ett dovt smattrade ljud när det slår mot plåttaket. Längs
sidorutorna forsar vattnet ner. Stormvindarna som blåser in från Kattegatt
rycker tag i björkträden utmed motorvägen så de tunna grenarna får anstränga sig
för att sitta kvar i sina vita trädstammar. Göteborgs höstväder är som vanligt
motbjudande med iskalla vindar och horisontalt regnande.
Lasse Sundqvists berättelse far fram och tillbaka inom mig. Du har blivit vilseledd hela livet. Förledd
att tro att du förstår något du inte har en susning om.
Känslan som nu följer berättelsens slut lämnar något märkligt
efter sig. En paradoxal blandning av obehag och spänningsfull förväntan. Hela
situationen är absurd och bara att sitta precis bakom denna konstiga gubbe känns
obehagligt. Men han hade samtidigt sagt att han kände till saker som skulle
göra mig ofantligt rik och sådant skapar givetvis spännande tankar. Jag plockar
fram min mobiltelefon för att se vad klockan är och tänker för mig själv att
det är dags att sansa sig. Gubben är av allt att döma bara en förlorad
alkoholist. Just då grabbar Lasse hastigt tag i min högra handled! Likt ett
sista desperat ryck spänner den nyss så trötta gubben sina muskler i ett
bastant grepp. Jag rycker till, drar åt mig armen och säger:
-
Aj! Vad gör du!?
-
Förstår du att allt är ett enda stort skådespel? Svarar Lasse
Den gamle mannen låter som ett litet barn och kontrasten mellan
det gälla röstläget och hans makabra yttre ger rysningar.
-
Va? öh… förlåt, jag hänger inte med säger jag på ett sätt som lyser avståndstagande
-
Verktygslådan kommer ta med dig ut på äventyr, men se upp för skattens väktare!
Jag är inte säker på om det är ett försök till samtal eller om han
bara pratar i nattmössan. Jag anstränger mig för att det ska låta som att jag
tar konversationen på allvar. Men jag vill bara komma av bussen och bli av med
hela situationen.
-
Verktyg? säger jag
Lasse tar fram en liten låda som ser ut
att vara gjord av ett rödfärgat trämaterial. Flera gånger mumlar han att det är
jag som är arvtagaren. Den som ska fortsätta resan nu när han själv inte orkar
längre.
-
Varsågod, en humidor från min engelske far. En låda för verktyg och vapen säger Lasse
-
Jag är ledsen, men jag tror faktiskt inte att vi setts tidigare?
-
Min vän. Du är naturligt skeptisk till information och därmed verkligheten
förtrogen. Du tror väl inte att jag skulle nämna saker om sannolikheter,
spelteorier och olika spelstrategier för någon jag inte visste var mottaglig
för sådan information?
-
Men jag tror aldrig jag sett dig förut! Svarar jag
-
Samla dig nu min vän
-
Alltså detta låter märkligt, du misstar dig, jag har precis flyttat hit och…
Lasse avbryter mig.
-
Sluta spela Allan nu och tänk igenom vad jag berättat för dig. I lådan som du
fått ligger allt du behöver för att börja din expedition där du kommer söka
efter travspelets mest bevarade hemligheter
Jag veckar pannan och tittar ner på lådan som
ligger i mitt knä. Det är en rödbrun kantstött trälåda, stor som en skokartong,
där locket försetts med en smal mässingsram. Lådan har blanka gångjärn i
aluminium och en liten rostig låsanordning där en bygel från locket kopplats
ihop med ett fäste i lådans underdel. Jag kramar till på yttersidan av låsets
fäste, lyfter bort bygeln och öppnar locket. Innansidan är tapetserad med en
mörkröd sammetsduk. En tunt broderad text: Leta
inte vinnare är sömmad med guldfärgad tråd. Jag stryker mitt pekfinger längs
med det mjuka tyget och snuddar vid några av nubben som använts för att fästa
textilen. En lätt puff mot innansidan av locket hintar om ett dolt utrymme.
- Vad är det där för en bok? säger jag och tar upp en bibelliknande
bok i brunt läder.
Sittplatsen snett framför mig är tom.
Sveriges bästa travspelare, Lasse Sundqvist sitter inte där
längre.
Märkligt, vad är det som händer tänker
jag, sträcker mig ut i gången och tittar förstulet runt omkring mig. Genom den
immiga bakrutan kan jag skönja Lasse ute på trottoaren. Han står med ryggen
vänd mot bussen och verkar inte bry sig om att regnet förvandlat hans ljusgrå
rock till något som liknar en mörk tvångströja. I samma ögonblick som jag
öppnade den gamla ciggarlådan stannade bussen till vid Kärra centrum. Uppjagad
med det smattrande ljudet runt mig uppmärksammade jag inte, hur konstigt det än
må verka, att Lasse vacklade av bussen. Nu står gubben där ute i regnet med sin
träkäpp och röda Dramatenvagn. Intrycket av en försupen ensling förstärks.
Bussen kör iväg och den förinspelade rösten berättar att nästa hållplats är
Bomans gata. Kort därefter försvinner Lasse ur mitt sikte.
Jag bläddrar snabbt igenom boken innan jag bestämmer mig för att
lägga tillbaka den i lådan. En lätt illamående känsla skapad av nyfikenhet och
förväntningar, som att vara mitt i upplösningen av en hejdlöst spännande
deckare, gör det svårt att sitta still. Tankarna skenar iväg och får huvudet
att kännas trångt. Hjärtat bultar hårt och jag andas intensivt. Vad var det för
skattkarta gubben hade pratat om? Hur kunde han veta att jag är
travintresserad? I normala fall brukar jag kunna bedöma en uppkommen situations
pålitlighet på nolltid genom min förmåga att särskilja på vad som var
tillfälligheter och vad som avsiktligt är framkallat av någon. Nu tvekar jag,
det är något konstigt med alltihop. Mannen som såg ut som en försupen
uteliggare hade ett språk som inte passade hans makabra utseende. Det kändes
som om han försökte dölja vem han egentligen var. Ett geni i en dåres
utstyrsel.
Bokens första sida bestod av ett
handskrivet citat:
Trav
är trav. Kunskapsbaserat travspelande något annat
***
Fortsättningsvis tänker jag läsa
högt ur Lasses bok med samma namn som den här bloggen. Samtalet på bussen gav
mig en helt annan syn på travet och vad som väntar. Ska jag vara riktigt ärlig
så vet jag inte om ATG:s monopol är det bästa för svenskt trav. Det tänkte jag
försöka förstå lite bättre. Jag hoppas
att andra mer kunniga vill hjälpa mig, det kommer behövas.
Jag är långt ifrån fullärd när det kommer till så krångliga saker som spelstrategier. Men jag har också förstått att jag har mycket att lära mig om sådant jag alltid trott mig kunna. Sådant som ofta kallas grunderna. Det hoppas jag också lära mig. Förhoppningsvis kan jag få hjälp av någon snäll läsare om jag kommer snett på det eller inte riktigt förstår det Lasse skriver om i sin bok.
Travvärlden är en liten värld. Det finns få uppstickare eller outsiders
som inte, medvetet eller omedvetet, är påverkade av någon annan. I princip alla
som arbetar med travspel känner till varandra och har eller har haft någon form
av koppling till Svensk Travsport eller deras till 90 procent ägda spelbolag ATG.
Eller deras travtidning Travronden. Jag minns hur överraskad jag blev för ett
antal år sedan när jag insåg hur kopplingen såg ut mellan organisationen
Svenskt Travsport och Travronden. Landets största facktidningen har i praktiken miljoner
skäl att inte kritisera ATG. Men att få sin försörjning av ett stort
internationellt spelbolag är heller inte att vara oberoende.
Hur som helst, min känsla är mycket mer positiv efter mötet med
Lasse. Jag inser att min negativa framtidssyn för svenskt trav troligtvis grundat sig i
rädsla för förändring. Nostalgi istället för klarsynthet. Nu vill jag lära mig
mer om spelet som jag sysslat med i 25 år.
Det första spel jag gjorde gav alla rätt på V65. Jag skrev av Uno
Hedins tankar från radion. Om jag minns rätt handlade det om 500 kronor i vinst
och en av vinnarna var Kristina Palema. Från den dagen har jag
varit fast i travets förtrollande värld. En värld som förändrats mycket, precis
som allt annat gör. Tid är ju förändring.
Hjärtliga travhälsningar
- Henrik
Ps. Människorna runt travsporten är alldeles för bra för att
förlöjligas eller luras . En tanke kommer till mig. Kan vi vanliga travspelare göra något bra tillsammans? Jag tänker återkomma kring detta senare när jag börjat läsa i boken jag fått av Sveriges genom tiderna bästa travspelare, Lasse Sundqvist.