EN MYSTISK LÅDA FRÅN SVERIGES BÄSTA TRAVSPELARE

Med fem minuter kvar innan V64 börjar så knackar den härliga spänningen på hos mig. Jag har alltid gillat travets streckspel. Inte bara för att det är mycket pengar att spela om utan för att de är rena strategispel. Det gäller att hitta sin strategi för att ta en så stor del som möjligt av den pott med pengar som spelarna tävlar mot varandra om. Det är också ett strategispel mot sin egen spelkassa och sin egen riskbenägenhet. När jag kommer till travbanan brukar jag, lite nördigt, börja med att säga till mig själv att ”idag glömmer vi inte att det enda som fru fortuna inte har kontroll över är vårt beteende”.

Klart! Ropar Mackan och menar att filen med de utvalda raderna är överförd till ATG. Puh, tänker jag och minns alla gånger det krånglat med att lämna in våra spel.

I samma stund hör jag en förfriskad gubbe skrika till sin fru - det är ju för fan inte Lotto vi spelar!

Men är liknelsen mellan lottospel och V64 så dum egentligen? Visst, Lotto är nummer och travspel är hästar. Men raderna inom travet är i många avseenden som en lottorad. Ett enskilt lottonummer gör dig inte till miljonär och det gör inte en enskild häst i ett lopp inom exempelvis V64 heller. Den största skillnaden gentemot Lotto är kanske att det ”i teorin” går att vinna i det långa loppet på travet. Men det är svårt. De slumpmässiga inslagen är ju så stora inom streckspelen. Fast många här på banan påstår garanterat att de väljer ut sina hästar helt utan slumpmässiga inslag. Men det är ju fel. Vi travspelare vill bara inte erkänna att våra metoder för att välja ut hästar i allt väsentligt använder sig av slumpmässiga inslag. Även om få drar lott om vilka hästar de ska ta ut så ter sig flera av besluten som slumpmässiga, bland annat för att de baseras på hur övriga spelare har valt att spela eller hur vissa experter valt att tippa.

Två minuter innan start hoppar banans tipsexpert hastigt och lustigt fram i tv-rutorna för att ge oss besökare sina ”sista-minuten-tips”.  Vi får reda på att en hemmatränare varit mycket nöjd med värmningen av en skräll i det tredje loppet. Om ekipaget kommer till spets så ska de tydligen köra där så länge lampan lyser. Glöm inte att ta med den på era kuponger, varnar experten. Han hinner också med att säga att allt är väl med storfavoriten i sista loppet. Det blir barfota runt om och amerikavagn. Därefter plingar det till i högtalarsystemet och en röst säger att det är start om en minut. På senare år har det blivit allt tydligare att många av travets experter inte är några experter. Däremot bär de ofta slips. Experterna är istället journalister som kan berätta romantiska historier på ett övertygande sätt. Lite som Robert Perlskog på TV4-sporten, han som själv inte vet om han är kommentator eller expert.

Loppet går och när hästarna är i mål har vi fortfarande chansen att bli rika. Fast vår rädsla att spricka redan i det första loppet blev som vanligt dyr. Favoriten vann lätt från ledningen, vilket var det naturliga förloppet på förhand. Men vi hade den här kvällen med åtta hästar till i loppet, utifall att…

***

Vi promenerar över till huvudbyggnaden igen för att se om vi kan få tag i ett mål mat. Fortfarande är de mörka, pessimistiska glasögonen på. Tipsen på anslagstavlan kallas fortfarande ”väggtipset” och sätts upp med nålar som har stora färgglada plasthuvuden. Texterna ser ut att vara renskrivna på den gamla tidens skrivmaskiner, och visst syns det spår av tipex? Det har alltid förundrat mig att det är så trångt framför de där tipsen. Förstår inte dessa erfarna gubbar att travet handlar om att gå sin egen väg? Lukterna är också desamma. En frän doft av fuktiga lokaler där många äldre män vistades samtidigt – lukten av rökare, frugans fenjal, old spice och stekta hamburgare skapar en karakteristisk lukt av svensk travbana. Dessvärre är hamburgaren alltjämt bränd. Den rosa dressingen med tjocka klumpar slevas upp från samma fem-liters hinkar som jag såg sist jag var här. Kanske återanvändes hinkarna på något sätt? Men de vita, slitna plastslevarna, inte kunde det vara samma slevar som jag såg vid mitt senaste besök? Det torra brödet som oftast var fruset är inte tinat idag heller. Alternativet, eller som ofta komplementet, till travets klädsamt fylliga publik är fortfarande våfflor. Med lite för hårt vispad grädde och alltför söt jordgubbssylt. Matpriserna verkar i alla fall ha hängt med övriga världen, kanske har de till och med slagit inflationsutvecklingen de senaste decennierna? Travpubliken är ett ätande och förlåtande folk. Det grymtas i kön om dålig mat men ändå tar de flesta vägen förbi både utlastningen av mat och kaffet som serveras från blommiga pumptermosar. Det är säkerligen som förr även här – den känsla av besvikelse som följer av att alla hundralappar satsats på fel hästar, eller oftast på kuskar som klantat sig, byts ut mot välbehag när maten fyller de redan stora magarna på de gamla herrarna. Maten blir ett sätt att glömma besvikelsen över dåliga spel.

Dagens tema är som sagt en bekräftelse på en gammal hederlig sanning för att få upp publiksiffrorna. Gratis är gott, låt traktens stora ICA-handlare bjuda på kaffe och princesstårta så åker något hundratal pensionärer hit, betalar sitt inträde, förlorar sin 50-lapp på V5 och åker hem i väntan på nästa bjudningstillfälle. Det skapar inga nya besökare på sikt, men det får travtidningarna att skriva en artikel om hur bra landsortsbanorna är på att engagera och få publiken att sluta till.

Några saker har synbarligen förändrats sen sist. Amatörtränarna är färre och de oväntade momenten i loppen är mycket färre. Loppsegrarna har hittills fördelats mellan tre välkända catchdrivers.

Värmningarna är emellertid lika intetsägande som vanligt. Ändå tycks värmningsexperten – som nu

sitter i banans egen studio – se att favoriten var toppfin. I alla lopp. En och annan dunderskräll plussas det fortfarande på. Under de sista åren som jag och Mackan var på travbanorna hade vi fört statistik över hur många hästar som såg mycket fina ut, finare än vanligt, grymma ut, studsar fram osv. I genomsnitt var det enligt vår egen statistik 4,5 hästar/lopp som fick detta omdöme av banans unga värmningsexpert. Det genomsnittliga oddset på värmningsvinnarna brukade ligga runt tre gånger pengarna, vilket antydde att de tidiga spelarna, experttipsen och värmningsexperten var överens. Med åren insåg vi att man var tvungen att kunna nästan alla hästar utantill, ofta med hjälp av info från tränare innan man kan uttala sig om det var en bra eller dålig värmning man sett. Givetvis avslöjade sig de halta och de superstressade hästarna snabbt, men de var normalt ganska få förr i tiden och ännu färre nu.

Information i överflöd är fortfarande ledorden och ändå känns det som den bra spelinformationen saknas.

V64-2: Då var det kört för den här gången. Vårt tre-hästars-lås visade sig vara en alltför stor chansning. Björn Goop vinner från tredje inner med ett sto som tidigare inte satt en fot rätt. Det är svårt att bedöma om oddset 26,95 är ett bra odds eller bara ett högt odds. Det kvittar, vi är borta och luften går ur oss för en stund. Alla förväntningar som byggts upp under flera dagar lämnar över till en känsla av besvikelse. Faaaan!!! Vi borde garderat här istället för i första loppet.

I efterhand är allt så lätt.

Jag tänker för mig själv att vi inte vet så mycket om framtiden, men heller inte om historien. Historiska händelser verkar alltid mindre slumpmässiga än de faktiskt var. Det ser så lätt ut när vi tittar på historiska data. När vi tittar i startlistorna över vad som verkar ha skett blir det lätt att tänka hur det kommer bli framöver. Men jag har lärt mig att förlita sig blint på historisk statistik när man spelar på trav är som att köra bil och bara titta i backspegeln. Det fungerar så länge inget oväntat inträffar. Men de flesta vägar svänger någon gång. Ibland hoppar det dessutom ut en älg framför bilen och då fungerar backspegeln dåligt.

Samma sak med enkla statistiska modeller som försöker förutspå travlopp. Vi vill så gärna hitta den där modellen. Den som gör att vi bara behöver trycka på en knapp och se vem som har bäst chans att vinna eller har ett bra odds. Men förnuftet säger att sådana enkla modeller lika enkelt kan falla sönder. Ändå finns det gott om dem i travets värld. De som säger att de hittat den statistiska modellen just du behöver i ditt travspelande. Erfarenhetsmässigt ringer alla varningsklockor när jag hör talas om enkla statistiska modeller baserade på historisk data. Alla modeller är felaktiga, men några är såklart användbara. Jag är bara allmänt skeptisk till personer som säger sig vara nytänkande och har ” kommit på” någon ny multivariat modell som handlar om hästars startspår, kuskar och allt vad det nu kan vara. Det finns för många variabler och omständigheter att ta hänsyn till. Det kan aldrig påkostade gränssnitt eller vältaliga programutvecklare ändra på.

Vi är inte ensamma om att ha missat skrällen på V64. Ett gäng grabbar med vita skor och baseballkepsar verkar vara mer besvikna än oss. De tjafsar om vem som hade rätt och fel avseende hur loppet blev kört. En av dem säger att ingen normal person kunde på förhand räkna ut att den där kamelen skulle vara så bra idag. Jag känner igen snacket bland oss spelare. Förluster förklaras med otur, vinster ses som skicklighet. Ingen kan säga något annat än att vi travspelare är påverkade av sagornas värld och har en överoptimistisk syn på vår egen magi.

***

Loppen går i mål ett efter ett och vi gör som vi brukar när vi inte längre är med på streckspelen. Vi slänger in en slant här och där för att ha något att hålla på, när vi ändå är här.

Inför sista loppet står jag precis bakom grabbarna med baseballkeps och vita tennisskor. Han som pratade om kamelen som vann i andra V64-loppet säger till sin kompis att han ligger två tusingar back. Han tittar på oddstavlan och säger att han går in och lirar nummer sju. Den verkar inte så dålig om man bortser från tre raka galopper. Dessutom är oddset 23 gånger så en hundring på den för med sig att dagen räddas upp. Om den nu vinner såklart.

Jag ler för mig själv och tänker att det jag just bevittnat är så typiskt för den vanlige travspelaren. En spelare som förlorat pengar under en travdag kan vara så desperat att få in en vinnare innan han går hem att han satsar allt på en häst han aldrig hört talas om i sista loppet. Det måste vara det som skiljer bra och dåliga spelare tänker jag och påminner mig själv om att aldrig mer göra på det sättet. En proffsig spelare ska givetvis tänka att det kommer alltid ett nytt lopp. Att avstå spel är också ett val för spelare.

***

Så var den här kvällen över. Det var trevligt, men som så ofta dyrt. Det var bestämt redan innan att jag skulle åka buss hem mot Göteborg istället för att åka med Mackan i bilen. Ett möte på bussen hem kom att förändra mitt liv.

Sin ålder till trots var Lasse Sundqvist en spelare som tidigt förstått att travet förändrats i grunden med den nya tidens förutsättningar. Han visste också att rädslan var travspelarens största fiende. Den där rädslan som fick nästan alla att leka följa John och springa efter samma vilsna hästar. Fast även om han förstod låg det alltid något oförståeligt över att så många frivilligt gav bort sina pengar till de som kände till spelandets grundbultar och var dugliga nog att utnyttja det. 

Lasse slår sig ner på sätet framför mig och börjar sin berättelse om en travspelares förtrollande äventyr. Till en början är historien fylld med energi. Men den gamle mannens krafter ger sig iväg under tiden som han berättar sin häpnadsväckande livshistoria. Han somnar till och glider långsamt ned mot golvet till en halvliggande ställning. Om det inte vore för de tunga andetagen skulle det vara svårt att tro något annat än att döden hastigt knackat på. Hans bleka hy, det tunna stripiga håret, det glesa men vildvuxna skägget och hans tandlösa leende gör det omöjligt att dölja att livet stundom varit riktigt jävligt.

Sveriges mest lyckosamma travspelare genom alla tider ska snart lämna jordelivet bakom sig.

Utanför bussens skydd tilltar ovädret och regnet ger ifrån sig ett dovt smattrade ljud när det slår mot plåttaket. Längs sidorutorna forsar vattnet ner. Stormvindarna som blåser in från Kattegatt rycker tag i björkträden utmed motorvägen så de tunna grenarna får anstränga sig för att sitta kvar i sina vita trädstammar. Göteborgs höstväder är som vanligt motbjudande med iskalla vindar och horisontalt regnande.

Lasse Sundqvists berättelse far fram och tillbaka inom mig. Du har blivit vilseledd hela livet. Förledd att tro att du förstår något du inte har en susning om.

Känslan som nu följer berättelsens slut lämnar något märkligt efter sig. En paradoxal blandning av obehag och spänningsfull förväntan. Hela situationen är absurd och bara att sitta precis bakom denna konstiga gubbe känns obehagligt. Men han hade samtidigt sagt att han kände till saker som skulle göra mig ofantligt rik och sådant skapar givetvis spännande tankar. Jag plockar fram min mobiltelefon för att se vad klockan är och tänker för mig själv att det är dags att sansa sig. Gubben är av allt att döma bara en förlorad alkoholist. Just då grabbar Lasse hastigt tag i min högra handled! Likt ett sista desperat ryck spänner den nyss så trötta gubben sina muskler i ett bastant grepp. Jag rycker till, drar åt mig armen och säger:

- Aj! Vad gör du!?

- Förstår du att allt är ett enda stort skådespel? Svarar Lasse

Den gamle mannen låter som ett litet barn och kontrasten mellan det gälla röstläget och hans makabra yttre ger rysningar.

- Va? öh… förlåt, jag hänger inte med säger jag på ett sätt som lyser avståndstagande

- Verktygslådan kommer ta med dig ut på äventyr, men se upp för skattens väktare!

Jag är inte säker på om det är ett försök till samtal eller om han bara pratar i nattmössan. Jag anstränger mig för att det ska låta som att jag tar konversationen på allvar. Men jag vill bara komma av bussen och bli av med hela situationen.

- Verktyg? säger jag

Lasse tar fram en liten låda som ser ut att vara gjord av ett rödfärgat trämaterial. Flera gånger mumlar han att det är jag som är arvtagaren. Den som ska fortsätta resan nu när han själv inte orkar längre.

- Varsågod, en humidor från min engelske far. En låda för verktyg och vapen säger Lasse

- Jag är ledsen, men jag tror faktiskt inte att vi setts tidigare?

- Min vän. Du är naturligt skeptisk till information och därmed verkligheten förtrogen. Du tror väl inte att jag skulle nämna saker om sannolikheter, spelteorier och olika spelstrategier för någon jag inte visste var mottaglig för sådan information?

- Men jag tror aldrig jag sett dig förut! Svarar jag

- Samla dig nu min vän

- Alltså detta låter märkligt, du misstar dig, jag har precis flyttat hit och…

Lasse avbryter mig.

- Sluta spela Allan nu och tänk igenom vad jag berättat för dig. I lådan som du fått ligger allt du behöver för att börja din expedition där du kommer söka efter travspelets mest bevarade hemligheter

Jag veckar pannan och tittar ner på lådan som ligger i mitt knä. Det är en rödbrun kantstött trälåda, stor som en skokartong, där locket försetts med en smal mässingsram. Lådan har blanka gångjärn i aluminium och en liten rostig låsanordning där en bygel från locket kopplats ihop med ett fäste i lådans underdel. Jag kramar till på yttersidan av låsets fäste, lyfter bort bygeln och öppnar locket. Innansidan är tapetserad med en mörkröd sammetsduk. En tunt broderad text: Leta inte vinnare är sömmad med guldfärgad tråd. Jag stryker mitt pekfinger längs med det mjuka tyget och snuddar vid några av nubben som använts för att fästa textilen. En lätt puff mot innansidan av locket hintar om ett dolt utrymme.

- Vad är det där för en bok? säger jag och tar upp en bibelliknande bok i brunt läder.

Sittplatsen snett framför mig är tom.

Sveriges bästa travspelare, Lasse Sundqvist sitter inte där längre.

Märkligt, vad är det som händer tänker jag, sträcker mig ut i gången och tittar förstulet runt omkring mig. Genom den immiga bakrutan kan jag skönja Lasse ute på trottoaren. Han står med ryggen vänd mot bussen och verkar inte bry sig om att regnet förvandlat hans ljusgrå rock till något som liknar en mörk tvångströja. I samma ögonblick som jag öppnade den gamla ciggarlådan stannade bussen till vid Kärra centrum. Uppjagad med det smattrande ljudet runt mig uppmärksammade jag inte, hur konstigt det än må verka, att Lasse vacklade av bussen. Nu står gubben där ute i regnet med sin träkäpp och röda Dramatenvagn. Intrycket av en försupen ensling förstärks. Bussen kör iväg och den förinspelade rösten berättar att nästa hållplats är Bomans gata. Kort därefter försvinner Lasse ur mitt sikte.

Jag bläddrar snabbt igenom boken innan jag bestämmer mig för att lägga tillbaka den i lådan. En lätt illamående känsla skapad av nyfikenhet och förväntningar, som att vara mitt i upplösningen av en hejdlöst spännande deckare, gör det svårt att sitta still. Tankarna skenar iväg och får huvudet att kännas trångt. Hjärtat bultar hårt och jag andas intensivt. Vad var det för skattkarta gubben hade pratat om? Hur kunde han veta att jag är travintresserad? I normala fall brukar jag kunna bedöma en uppkommen situations pålitlighet på nolltid genom min förmåga att särskilja på vad som var tillfälligheter och vad som avsiktligt är framkallat av någon. Nu tvekar jag, det är något konstigt med alltihop. Mannen som såg ut som en försupen uteliggare hade ett språk som inte passade hans makabra utseende. Det kändes som om han försökte dölja vem han egentligen var. Ett geni i en dåres utstyrsel.

Bokens första sida bestod av ett handskrivet citat:

Trav är trav. Kunskapsbaserat travspelande något annat

***

Fortsättningsvis tänker jag läsa högt ur Lasses bok med samma namn som den här bloggen. Samtalet på bussen gav mig en helt annan syn på travet och vad som väntar. Ska jag vara riktigt ärlig så vet jag inte om ATG:s monopol är det bästa för svenskt trav. Det tänkte jag försöka förstå lite bättre.  Jag hoppas att andra mer kunniga vill hjälpa mig, det kommer behövas. 

Jag är långt ifrån fullärd när det kommer till så krångliga saker som spelstrategier. Men jag har också förstått att jag har mycket att lära mig om sådant jag alltid trott mig kunna. Sådant som ofta kallas grunderna. Det hoppas jag också lära mig. Förhoppningsvis kan jag få hjälp av någon snäll läsare om jag kommer snett på det eller inte riktigt förstår det Lasse skriver om i sin bok.

Travvärlden är en liten värld. Det finns få uppstickare eller outsiders som inte, medvetet eller omedvetet, är påverkade av någon annan. I princip alla som arbetar med travspel känner till varandra och har eller har haft någon form av koppling till Svensk Travsport eller deras till 90 procent ägda spelbolag ATG. Eller deras travtidning Travronden. Jag minns hur överraskad jag blev för ett antal år sedan när jag insåg hur kopplingen såg ut mellan organisationen Svenskt Travsport och Travronden. Landets största facktidningen har i praktiken miljoner skäl att inte kritisera ATG. Men att få sin försörjning av ett stort internationellt spelbolag är heller inte att vara oberoende.

Hur som helst, min känsla är mycket mer positiv efter mötet med Lasse. Jag inser att min negativa framtidssyn för svenskt trav troligtvis grundat sig i rädsla för förändring. Nostalgi istället för klarsynthet. Nu vill jag lära mig mer om spelet som jag sysslat med i 25 år.

Det första spel jag gjorde gav alla rätt på V65. Jag skrev av Uno Hedins tankar från radion. Om jag minns rätt handlade det om 500 kronor i vinst och en av vinnarna var Kristina Palema. Från den dagen har jag varit fast i travets förtrollande värld. En värld som förändrats mycket, precis som allt annat gör. Tid är ju förändring.

Hjärtliga travhälsningar

- Henrik

Ps. Människorna runt travsporten är alldeles för bra för att förlöjligas eller luras . En tanke kommer till mig. Kan vi vanliga travspelare göra något bra tillsammans? Jag tänker återkomma kring detta senare när jag börjat läsa i boken jag fått av Sveriges genom tiderna bästa travspelare, Lasse Sundqvist.