EN BOK MED MÅNGA BERÄTTELSER

Kärra vid elvatiden en tisdagskväll i oktober är verkligen ingen inbjudande plats. De stora lådinfluerade folkhemshusen ger en förstärkande känsla åt höstrusket genom sina färglösa fasader. Bortom lägenhetskomplexen skymtar tät skog, tydligen inplanterad barrskog växlat med ursprunglig lövskog. Jag brukar motionera där borta och tänker att jag kan ha sprungit förbi Sveriges bästa travspelare utan att vara medveten om det. För det är här som Lasse Sundqvist hittat sin plats. Någonstans här har han gömt undan sig och sina enorma rikedomar.

Den Göteborgska stadsdelen Kärra är belägen på den norra delen av Hisingen. Sveriges fjärde största ö med de stora Volvofabrikerna och Skandinaviens största hamn. Göteborgs Sherwoodskog. Fast just Kärra är en plats där den svenska arbetarrörelsen och föreningsfolket funnit sitt tillhåll. Områdets identitet präglas numera inte bara av arbetarklassens värderingar utan också av invånarnas rädsla för sina grannområden. Angered som är stadens hållplats för människor på flykt håller uppsikt från bergen i öster på andra sidan älven. På motsvarande sätt vaktar Backa och Brunnsbo, där gängkriminaliteten fått härja fritt, vägarna in mot centrala Göteborg. Västerut mot havet finns Torslandaborna. Nyrika kolonisatörer som ockuperat den gamla sommarstugeidyllen och kidnappat havet med sina lyxvillor. Allt enligt vardagshistorierna om livet på Hisingen.

Lasse berättade en otrolig historia för mig om en travspelares äventyr. Sen försvann han av bussen och är nu inte längre inom synhåll. I min ryggsäck ligger förutom min dator också trälådan som Lasse gav mig.

***

När jag stiger av bussen har vinden lagt sig och regnet är borta, allt kan ändras så snabbt. Jag känner mig trött och har ont i kroppen. Det har varit en lång dag som började med vanligt arbete och sen fortsatte via bilresan ihop med Mackan, besöket på travbanan och till sist den underliga bussresan hem. Vid lekplatsen möter jag Linnea som är ute med sina hundar. Hon är en vacker kvinna i femtioårsåldern som bor ensam i ett rött gammalt torp mitt bland alla hopträngda radhus. Ikväll verkar hon vara på ett alldeles strålande humör. I det här området ser man nästan aldrig någon ute om kvällarna säger hon och ler mot mig. Hon har hört att jag varit på trav och frågar om jag är rik nu. Jag svarar att kvällen gick som kvällar brukar på travbanan. Snabbt avklarade lopp och däremellan en alltför lång väntan. Spelet gick inte så bra, men det var trevligt i alla fall. Fast egentligen är känslan att jag aldrig mer vill åka till någon travbana.

Väl hemma så lägger jag undan lådan i hörnskåpet ovanför diskmaskinen. Jag får för mig att ringa till Micke trots att det är alldeles för sent. Han svarar, ja det är Micke. Det hörs att han vet vem det är som ringer innan jag hunnit säga något. Jag brukar skoja till det och fråga om han vill köpa sockar, men nu orkar jag inte förvränga rösten och dra det dåliga skämtet. Han har tittat på fotboll. Kalmar FF har vunnit men utöver det har inget särskilt hänt i hans liv den här kvällen. Medan vi pratar får jag en känsla av att jag blundat för någonting viktigt, men jag kan inte komma på vad det skulle vara. Jag är för trött för att berätta om mötet med Lasse. Istället talar Micke om att han och hans bror ska åka över och se när Arsenal tar emot Liverpool. Jag undrar varför det alltid blir London, fotboll spelas ju på andra ställen i världen också. Du känner mig suckar Micke. Livet är kort, så varför chansa? Jag skrattar och säger att vi är så olika där. Vi är båda skeptiska av naturen men när jag svarar Ja, och… på någons förslag, så svarar Micke intuitivt Ja, men... Det är två olika sätt att leva våra liv. Det ena sättet öppnar upp för oväntade möjligheter, det andra sättet försöker stänga ute det oväntade genom att snabbt slå hål på idén om att prova något nytt. Ändå möts vi och har trevligt. Jag tror det har att göra med att vi lärt oss att gilla varandras personligheter. Micke med sitt knivskarpa intellekt, jag med min naiva inställning till kunskapsbildning. Övertron på att jag kan lära mig det mesta, bara jag är tillräckligt intresserad. Det är också besattheten av siffror som håller oss samman. Micke minns alla numren, jag har mina metoder för att uppskatta dem. Nej, varför ska du åka till något nytt ställe säger jag. Du skulle kunna hamna på ett dåligt hotell eller också blir du matförgiftad när du provar en ny restaurang. Till slut säger tystnaden till oss att det är dags att lägga på.

På natten drömmer jag att jag möter Hans Skarplöth, ATG:s VD och räddningsplanka. Han ser mig i ögonen och säger att det gick fort att döda svensk travsport. Jag förstår först inte vad han menar, men när jag tittar upp är jag på en övergiven travbana. Något har brunnit upp i vinnarcirkeln. Marken under mig är varm och det ryker från jorden. Travet verkar i en hast ha lämnat sitt läger och dragit vidare. Jag ser något där borta vid stallbacken. Nej, det får inte vara… nej, inte… Jag rycks upp ur min sömn och är alldeles kallsvettig.

Termometern visar att det är 13 grader utomhus. Min egen kroppstemperatur är exakt tre gånger så hög.

***

Några timmar senare slår jag på datorn för att sjukanmäla mig. Jag kommer att tänka på att konceptet koppla upp sig mot internet försvunnit ur tiden. Nu är du alltid där ute och märker inte skillnaden mellan att vara uppkopplad och inte vara det.  Ljudet av ett modem som ringer upp finns inte längre kvar. Då, i slutet av 1990-talet var känslan att en hel värld öppnade sig när 56K-modemet ringde upp cyberrymden. Jag minns hur det ofta tutade upptaget och att modemet surrade så högt att det riskerade att väcka andra i huset när man surfade på nätterna. På den här tiden fyllde man som travspelare fortfarande i papperskuponger. Men jag minns att de första så kallade reduceringsprogrammen började komma fram. Jokersystemet är skapat ungefär vid den här tiden och det var något som förändrade mångas sätt att spela på trav. Sen dess har det hänt en hel del, men Jokersystemet är nästan identiskt till utseende och fortfarande störst på marknaden. Varför har inte utvecklingen kommit till travspelet?

Som sagt, saker och ting förändras hela tiden. Evolutionen och utvecklingen pågår ständigt. 

Beteenden ändras också. På gatan utanför joggar två kvinnor i karriären förbi. Uppklädda i tighta löparkläder och med all nödvändig teknisk utrustning. Vem skulle fixa ett tidigt morgonpass utan gps-klocka, vätskebälte och musik från märkeshörlurar? Nej, det skulle såklart inte gå. Vanliga reflexer passar sig inte heller, nu när det finns designade ledlampor att fästa runt anklarna. Löparboomen som drabbat flockmänniskor i karriären de senaste åren är intressant. Många klagar på att de tvingas springa allt fortare i ekorrhjulet. Men vi springer ändå vidare. Nu har vi börjat springa på riktigt också och inte bara metaforiskt. Men är det så stor skillnad egentligen? Samhällets normer har talat om för oss att lyckade människor ska springa. Så vi springer och springer. Mot vadå och varför? New York Maraton under fyra timmar kanske. Vem skulle inte springa ihjäl sig för en finisher t-shirt från staden som aldrig sover.

Mitt i allt springande så är den drömmen att få stanna upp. Vi drömmer om den stora travvinsten just för att den skulle göra så att vi en gång för alla skulle slippa springa. Hur har vi lyckas glömma att allt springande bara var tänkt att hjälpa oss att få mer tid att leva livet. Det känns torftigt om springandet i sig är målet med vår stund på jorden.

Jag hämtar trälådan Lasse gav mig igår på bussen och tar upp boken som ligger däri.

***

Travspelarens guide till Klondike är ingen strukturerad bok. Mer som ett tidigt utkast till manus, eller snarare stolpar till vad som skulle bli ett första manusutkast. I det här skicket skulle ingen förläggare bry sig om att läsa en endaste rad. Här finns nedskrivna tankar, skisser, illustrationer och berättelser. Bara genom att läsa den knapphändiga innehållsförteckningen inser jag att boken inte är färdigskriven. Lasse måste haft bråttom. Jag tänker samtidigt att riktiga skattkartor inte är tydliga och rättfram. Alla ska inte kunna tyda dem. Ibland hamnar man på villovägar, ibland hamnar man i återvändningsgränder. Snårigt och otillgängligt.

Lasse börjar boken med ett handskrivet citat:

Trav är trav. Kunskapsbaserat travspelande något annat.

Jag bläddrar igenom boken och försöker få ett grepp om vad som väntar. Ett kapitel handlar om travets sannolikheter, ett annat om robotspelarnas hemligheter. Det låter intressant. Det gör också kapitlet om sådant storspelarna vill hålla hemligt. Kapitlet därefter handlar om att lära känna sig själv som spelare. Avancerad spelteori har fått stort utrymme, där en hel del ser ut att handla om systemkonstruktion och olika sätt att välja travrader. Sen finns det flera avsnitt som beskriver Lasses egna datorprogram. Ett annat avsnitt handlar om att se travet som en investering. Han hoppar fram och tillbaka men jag inser ändå att det här kommer bli en intressant läsning.

Lasse ser ut att gilla berättelser. Överallt finns små berättelser som Lasse skrivit ner för att förtydliga sina budskap. Jag skummar igenom ett par stycken.

Vägkrogen och den nya motorvägen.

En anakronism är ett föremål eller en händelse som befinner sig felplacerat rent tidsmässigt. Inom filmens värld är det vanligt att saker placeras i en tid där de inte hör hemma. Som när ett flygplan dyker upp i en film om medeltiden eller när dinosaurier springer runt i dagens samhälle. I verkligheten uppstår anakronismer ofta som ett resultat av att de styrande inte lyckats förutse effekten av stora samhällsförändringar. Miljonprogrammens hus i vår tids stadsbyggnadsmiljö är ett exempel. Travspelet i dagens alltmer högteknologiska samhälle är kanske ett annat exempel på en anakronism?

Tänk dig en man som äger en bensinmack. Precis utanför knuten går den enda vägen som förbinder två stora städer.  Lastbilar, turister och arbetspendlare åker dagligen förbi, likt en strömmande fors. För ett decennium sedan kom mannen att tänka på det gamla talesättet som säger att äta bör man annars dör man. Han förvaltade den geniala iden och byggde om bensinmacken till en vägkrog. Samtidigt passade han på att köpa upp all mark runt omkring så inga konkurrenter skulle kunna kopiera hans koncept. Sen dess har verksamheten blomstrat och kassakistan varit sprängfylld. Människor måste ju äta och eftersom det bara finns en väg att åka på så stannar de naturligtvis till på sträckans enda vägkrog när de blir hungriga.

Tänk dig nu att Trafikverket bygger en ny modern motorväg ett par hundra meter bort från den gamla vägen. Vad kommer hända med vägkrogen? Jo, människor är inte dummare än att de väljer den nya, mycket snabbare och säkrare, vägen mellan de två stora städerna. Plötsligt åker vägkrogens kunder på en annan väg mot sina framtida mål.  

När mannen till slut får kännedom om den nya motorvägen lägger han ner all sin energi och sitt kapital på att stämma allt och alla för att de inte låter honom vara den enda aktören på den lokala marknaden. Men det hjälper inte.Det hjälper heller inte att han trycker upp stora färgglada annonsskyltar med sin tidigare storsäljande korv. Eller att han byter namn på sina maträtter. De flesta ser inte reklamskyltarna eftersom de färdas på en annan väg. Efter några år har den blomstrande vägkrogen förvandlats till ett mossfyllt nedgånget, nedlagt ställe. Ett monument över något som lyste i en annan tid. Ägaren såg att världen runt omkring förändrades. Hans problem var att han försökte stoppa samhällsutvecklingen istället för att dra nytta av den.

Därefter tänker Lasse filosofiskt om den nya tidens förutsättningar. Han skriver:

När förutsättningar och spelets regler förändras har man inte råd att vara nostalgisk. Om en ny levnadsregel ska få möjlighet att byta av en gammal i våra liv så måste vi acceptera kaos och uthärda förvirring. Vi har liksom inget val. Det handlar om att känna hur marken gungar och minnas att ingenting varar för evigt.

Jag förstår inte berättelsens andemening. Kanske är det febern och tröttheten som gör att jag inte orkar tänka klart. Menar han att det är rätt av ATG att satsa på lotterier? Eller att det inte längre går att hålla drygt trettio travbanor levande? Jag läser en berättelse till, en som finns i avsnittet som handlar om att lära känna sig själv som spelare.

Travspelaren som tappade sina nycklar i parken

En polis som är ute och patrullerar i en stor park får syn på en man som kryper omkring under en gatulykta. Han går fram till mannen och frågar vad han letar efter. Det visar sig vara en travspelare som är på väg hem från en kväll på travbanan. Han säger till polisen att han tappat sina husnycklar. Polismannen hjälper såklart till att leta efter nycklarna under gatulyktan. Efter några minuter frågar polisen om travspelaren är säker på att det var här som han tappat sina nycklar. Travspelaren ruskar på huvudet och säger att det enda han vet är att han tappat nycklarna någonstans i parken. När polisen frågar varför han letar just här svarar travspelaren ”det är ju här som det är upplyst”.

Den här berättelsen förstår jag bättre. Jag har hört den förut, i flera andra versioner. Travspelare letar ofta efter det vi söker på platser där det är enklast att leta, fast vi vet att vi bör leta på andra platser. Jag tror att det handlar om rädsla. De som enbart spelar för sitt eget höga nöjes skull kan nog begränsa sin rädsla. Men om man arbetar mot en publik – som ansvarig för ett spelbolag, företagets tipspengar eller tipsexpert i tv - så kan rädslan växa sig stor. Lusten att ringa något av alla de där betaltipsen som ploppat upp bygger på rädsla att missa något väsentligt.

Min feber gör sig påmind. 
Nej, det fungerar inte, jag behöver sova. Jag får fortsätta att läsa mer noggrant imorgon.

***

Varken Lasse eller jag registrerade den kamera som Västtrafik placerat i taket nästan rakt ovanför den plats där Lasse valt att överraska mig med sina berättelser. Det var ett stort misstag av den annars så skygge och planerande Lasse Sundqvist.